Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är ett ögonblick jag aldrig glömmer, från den tid i ungdomen då jag jobbade heltid på en bingohall. Just det här var en trött dag, kanske hade jag varit ute sent, och nu var det jag som satt på det lilla podiet och ropade ut siffror.
Plötsligt rycker jag till och inser att jag måste ha sovit. Mitt i nummerserien! Tystnaden i salongen känns illavarslande, men jag inser förundrat att ingen har märkt något. Med kroppen full av nypumpat adrenalin trycker jag fram nästa siffra, läser den i mikrofonen och allt fortsätter som vanligt.
Hur lång tid som normalt förflyter mellan två siffror under ett bingospel är jag inte helt klar över, men mer än tio sekunder kan det inte vara – och några av dessa går åt till själva utropandet: ”Ivar tjugotre, två tre.” Ändå hann jag i denna paus 1) somna 2) vakna 3) få panik 4) inse att allt var lugnt och 5) återgå till jobbet.
Mer intensiva sekunder har jag sällan upplevt.
På den tiden var jag annars mer upptagen av att utforska hur länge jag kunde sova, men i dag fascineras jag av hur kort tid det går åt till att hamna långt inne i drömmens värld.
Jag märker det främst på kvällstid, när jag försöker följa något på tv, på bio, på scen. Bäst som jag sitter där kommer en trötthet och smyger sig på. Ofta så diskret att jag märker det först när jag rycker till och inte begriper vad jag just tänkte.
Då har jag alltså sovit en stund. Sannolikt en sekund eller så. Men en hel värld har hunnit fällas ut – som försvinner lika snabbt, utan att minsta fragment stannar kvar.
Och jag förstår inte hur det går till. Varje gång jag minns något ur en dröm så ingår detta i ett förlopp. Saker händer efter varandra och ibland blir det konstigt. Men intrycket är alltid att det pågår över tid.
Ändå kan dessa små insomningar vara så korta. På bussen hem från gymnasiet hände det att jag somnade både tre och fyra gånger mellan näst sista hållplatsen och där jag skulle av, en resa på ungefär 400 meter. Men bara en enda gång sov jag över och vaknade på ändhållplatsen.
Numera löser jag gärna ett sudoku när jag har lagt mig. Oftast blir jag färdig innan jag släcker för att sova, men om jag hinner somna tre gånger med pennan i hand lägger jag undan det ändå.
Det sista alternativet brukar ta kortare tid. Oavsett hur många drömmar jag hinner påbörja.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur det går till i herrarnas omklädningsrum.
