Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Hennes blick häpnade. Det här var tydligen en angreppslinje hon inte hade sett komma.
Mäklaren hade annars allt under kontroll. Ventilationssystemet. Nettoskuldsättningen. Regnduschens antikalkfunktion.
Men nu hade jag ställt en fråga hon aldrig verkar ha fått.
Med fötterna nedtryckta i hallmattan och famnen full av säljprospekt såg hon ut som någon som just tappat bort sitt manus. Till slut trollade hon fram något ur nyckelknippan.
En röd blipp.
Hissen surrade dovt och stannade med ett ryck – i källarplanet. Pulsen stiger. Jag blippar upp den grå plåtdörren en meter från hissen, drar in doften – och känner mig plötsligt helt lugn.
Gummi, metall och damm. En mättad, tröstande blandning.
Jag är i det halvskumma garaget. En hel våning fylld med fyrtio kritstrecksritade bilplatser, som ett minimalistiskt konstverk och jag slås av frågan: varför trivs jag så bra här?
Tillhör du dem som Hemnetknarkar? Som scrollar bort timmar på Booli och Hemnet? Jag gör det. Där finns en märklig, blind fläck: Garagen. De behandlas som ett icke-ämne, på sin höjd tillägnade en kort, kallhamrad faktarad:
”Garage finns.”
Eller, om det är riktigt mustigt: ”Varmgarage.”
Men garage är så mycket mer.
Har du någon gång befunnit dig bakom en scen? Där, nedsänkt i tystnad och dammigt halvmörker, är man fredad. Skyddad. Jag känner mig så sorglös där.
I vardagen agerar vi alla uppe på scenen. I bjärt strålkastarljus. Presterar. Pratar med magstöd och bär våra masker professionellt.
I mina garage förflyttas jag bakom scenen.
Jag har flera gamla Saabar, utspridda i olika garage. Där är alltid axlarna i viloläge. För det är där jag framtidsdrömmer och mejslar ut linjära långtidsprojekt som aldrig blir verklighet.
Det är själva poängen.
Att man ska fortsätta drömma. På en fredad plats, i kontakt med sitt inre jag, med sin inre kompass. Gärna på en bekväm stol och med en kaffemaskin invid.
Hur det gick med lägenheten? Jo tack.
Att det fanns garage med en ledig plats bidrog milt sagt till att lägenheten budades hem. Nu njuter jag av att susa ner med hissen en lördagsmorgon, dra in doften av gummi, metall och damm – och sätta mig på min utvikbara stol för att drömma fritt.
Helt utan tanke på att något någonsin ska bli verklighet.
Läs fler kåserier, till exempel n’Jonas om när de stora företagen tävlade om att bygga de finaste huvudkontoren.
