António Lobo Antunes var en av de stora förnyarna av den portugisiska prosan. Hans avancerade sätt att berätta var inspirerat av bland andra William Faulkner och Louis-Ferdinand Céline.
Men skrivandet var inte hans första yrkesval. Han föddes 1942 i Lissabon och utbildade sig till läkare. Det var först på 1980-talet som han blev författare på heltid.
– Man behöver tre saker för att kunna skriva. Tålamod, ensamhet och lite stolthet. Det sistnämnda måste man ha för att inte helt bli besegrad av boken, sade han i en intervju med nyhetsbyrån PM 2006.
Anders Cullhed, professor i litteraturvetenskap, träffade Antonio Lobo Antunes när han var på besök i Stockholm. Han nämner två saker som gjorde honom till en författare i Nobelklass.
– För det första hans erfarenheter. Han var ju läkarutbildad och kallas som ung medicinare ner till Angola där Portugal hade ett kolonialkrig. Det var fruktansvärda saker som han fick se där. Samtidigt så var han en gudabenådad stilist. Den här smärtsamma erfarenheten gjorde han till modern experimentell prosa, säger Cullhed.
Ska man läsa en bok av António Lobo Antunes tycker Anders Cullhed att man ska välja ”Fado Alexandrino”.
– Den handlar om fyra före detta militärer som sitter och super en blöt natt i Lissabon. Ju längre natten går och ju fullare de blir, desto mer smärtsamma blir deras minnen från kolonialkriget i Afrika. Det är en riktigt stark roman.
Förutom om kriget skildrade han gärna Lissabon och dess förort Benfica, där Lobo Antunes bodde.
– Ett annat tema som återkommer genom hans romaner är extremvänstern, som han själv kallar för tokvänstern. Han hade sitt hjärta åt vänster, men den blir han väldigt parodisk mot.
António Lobo Antunes blev 83 år gammal.














