Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Alexis Wright
”Carpentaria”
Övers. Amanda Svensson
Norstedts, 550 sidor
Nordöstra Australien naggas i kanten av Carpentariaviken. Till ytan är viken ungefär två tredjedelar så stor som Sverige, och det var här som den första europén anlände till kontinenten 1606. I ett kapitel i mitten av den nobeltippade Alexis Wrights roman ”Carpentaria” från 2006 följer vi hur den aboriginske åldermannen och fiskaren Normal Phantom försöker överleva i en plåtbåt mycket långt från land.
Inte så mycket händer egentligen på ytan. Norm sitter i sin båt, försöker fiska, försöker ta ut kursen, studerar fåglars, fiskars och vindars rörelser. I drömtiden händer det desto mer. Det är ett mycket vackert kapitel som illustrerar hur Alexis Wright bygger sin roman från två olika håll. Hur hon låter den australiska ursprungsbefolkningens kosmologi vävas in i själva formen.
Hon berättar om en fiktiv stad vid vikens kust. Den heter Desperance och byggdes en gång av de vita männen vid en flodmynning som sedan länge flyttat sig längre uppåt kusten. Sånt händer i denna region. Det skall till en sån som Norm Phantom för att kunna följa flodens andetag och läsa stjärnorna. I Uptown bor de vita. I ruckel öster och väster om stan bor aboriginerna, som enligt tradition är i luven på varandra. Norm är patriark i den ena av grupperna, den andra leds av Joseph Midnight. ”Carpentaria” är en redogörelse för somliga händelser runt senaste sekelskiftet.
Alexis Wright tillhör själv ursprungsbefolkningen, född i trakten där ”Carpentaria” utspelar sig. Hon är också en av de mest namnkunniga förkämparna för aboriginernas rättigheter till sin mark. Hon är en av inte så många som på så vis skriver inifrån den uråldriga kosmologi och mytologi som annars är mest muntlig. Hennes senaste roman, ”Praiseworthy” från 2024, kom på svenska förra året.
I väst känner vi till Drömtiden främst från tillresta etnologer, antropologer och författare som engelsmannen Bruce Chatwin (”The songlines” 1987) och filmare som tyske Werner Herzog (”Wo die grünen Ameisen träumen”, 1984). Alltför många västerländska betraktare har svikit förtroendet – som den australiensiske antropologen och lingvisten Ted Strehlow, som på 70-talet sålde fotografier från en ceremoni som han lovat hålla hemlig.
Men Alexis Wright skriver alltså inifrån, om man kan säga så. När jag läser hennes magnifika roman och beskrivningen av livshållningen för det koloniserade folket, kommer jag att tänka på något som en annan antropolog – tyske Hans Peter Duerr – nämner. En etnolog frågade en gång en grupp aboriginer om en gestalt avtecknad på en uråldrig grottvägg. De sammanträdde kort och förklarade att det nog var Kristus. Etnologen var skeptisk, så gruppen diskuterade ytterligare en stund och kom sedan med ett nytt förslag: vi tror att det kanske är Satan…
Och det är just den här överseende anpassningen till vad än de halvkorkade erövrarna vill höra som man stöter på hos många ursprungsbefolkningar. De förklarar välvilligt, men kommer ofta till en punkt där det är lönlöst. En ytterligare australiensisk antropolog har berättat hur hans gamle ”spirituella guide” taktfullt slagit fast att forskaren hade nått sitt filosofiska djup och saknade kapacitet att förstå mer av den aboriginska kosmologin.
Det förekommer självfallet latent rasism och sedvanliga koloniala konflikter i ”Carpentaria”, men de är egentligen inte huvudsaken
Alexis Wright sätt att arbeta in denna kosmologi i den västerländska romanformen är häpnadsväckande övertygande. Det förekommer självfallet latent rasism och sedvanliga koloniala konflikter i ”Carpentaria”, men de är egentligen inte huvudsaken. När Norm Phantoms son Will ansluter sig till rebellerna och börjar sabotera den intilliggande gruvan, tar Norm avstånd från honom. Det där är ju bara ytligt, tycks han mena. Onödigt att störa andarna och husfriden med att ta såna hopplösa strider.
Romanen följer Norm, hans son Will och den messianske Mozzie Fishman och hans konvoj över kontinenten längs de ursprungliga floderna och sånglinjerna. I ett vackert parti som understryker de bägge världarna och hur långt de ligger från varandra, ställs inkräktarnas hungriga gruva mot en hemlig grotta, full av bilder, artefakter och förfäder: ”denna mäktiga andlighet som på något sätt var densamma som – men mycket äldre än – de utsmyckade stenkatedraler och tempel och helgedomar som var tillägnade benreliker och andra delar av det gamla Europas och det heliga landets dyrkade helgon”. Här ser vi också hur romanens flytande och ibland mycket drastiska berättare mycket väl har koll på saker och ting som gamle Mozzie och hans följe inte vet. Amanda Svensson, som översatt, hittar även hon språket för flera världar.
Det kan vara lite arbetsamt att läsa ”Carpentaria”, just för att skeenden som brukar ställas i förgrunden i andra romaner, här får stå tillbaka för de större sammanhangen – de från Drömtiden, som ju helt står utanför världens tid. Men det är absolut värt att träna sitt inre ögat på en annan verklighet, bortom den här.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker