Vad som händer med Antarktis enorma ismassor är en av de viktigaste pusselbitarna för att förstå hur jorden kommer att förändras av klimatförändringarna.
Den frusna kontinenten är nästan en och en halv gånger större än Europa, från Atlanten i väster till Uralbergen i öster. Om all is skulle smälta skulle världshaven stiga med cirka 58 meter. Det är inget sannolikt scenario. Men redan mycket små förändringar får stora konsekvenser. Dessutom har ismassornas ständiga kyla en stabiliserande effekt på hela jordens klimatsystem.
Ända sedan det blev möjligt att övervaka isen med satelliter på 1990-talet har det stått klart att Antarktis år för år har förlorat allt mer av sin totala ismassa. Från och med 2003, då ännu bättre satellitsystem kom på plats, uppskattas nettoförlusten av is till omkring 140 miljarder ton per år, vilket bedöms bidra till havshöjningarna med lite drygt en halv millimeter varje år.
Problemet är att 30 års övervakning ger bristfällig kunskap om alla de processer som styr den flera miljoner år gamla isen.
Och 2021 hände plötsligt något överraskande. Nettominskningen av is upphörde. Enligt vissa mätningar kan den totala mängden is till och med ha börjat öka under ett par år, fram till 2024 – trots att isen smälte bort och bröts ned i minst lika hög takt som tidigare.
Förklaringen var att det hade börjat snöa betydligt mer över den östra delen av Antarktis. Istäcket byggs upp av snöfall och rör sig sedan sakta mot havet, där isen antingen bryts sönder eller smälter då den möter varmare vatten och luft. Nu byggdes isen plötsligt upp mycket snabbare, så nettoförlusten upphörde.
Det här låg till viss del i linje med klimatmodeller som förutspår ökad nederbörd i takt med att luften kring Antarktis blir varmare och då kan bära med sig mer fukt. Men att effekten skulle vara så kraftig att det blev en nettotillväxt var oväntat. Kunde det vara ett tecken på att Antarktis totala ismängd inte kommer att påverkas så kraftigt av den globala uppvärmningen?
Nej, menar en internationell forskargrupp som nu har borrat djupare i frågan. Genom att spåra de vattenmolekyler som snöat ned över östra Antarktis har de kommit fram till att den ökade nederbörden orsakades av att ett område i västra delen av Stilla havet och östra delen av Indiska oceanen av olika anledningar blivit varmare under ett par år. Då blev luften fuktigare och vindarna styrde mot Antarktis.
Det är ett fenomen som varar några år och upprepas ungefär två gånger per århundrade, skriver forskarna i studien som publiceras i tidskriften Nature. Då faller så mycket snö att den allt snabbare förlusten av is från Antarktis tillfälligt maskeras.
”Det här är en påminnelse att inte tolka kortvariga förändringar som långvariga trender”, skriver en av forskarna bakom studien i ett pressmeddelande.
Anna Wåhlin, som är professor i oceanografi vid Göteborgs universitet och har gjort flera forskningsexpeditioner till Antarktis för att studera isens utveckling, tycker att det är en välgjord och intressant studie.
– Den långa trenden är att ismassan minskar. Men jag vill understryka att alla tidsserier vi har fortfarande är ganska korta och att det är mycket vi inte vet. Den stora frågan som forskningen brottas med är hur det blir i framtiden, säger hon.