Olle Bærtlings geometriska konst ställs ut i Paris

”För mig har konsten alltid varit abstrakt rörelse … Allt är rörelse, allt rör sig. Någon stabil punkt finns ej i universum.”

Orden är Olle Bærtlings och härstammar från det manifest konstnären skrev på från 1960-talet och framåt. ”Prolog ur ett manifest till öppen form” är en redogörelse för hans filosofi som rimmade väl med dåtidens progressiva samhällsanda och den modernistiska tron på frigörelse genom form. Och manifestet rimmar även väl med den abstrakta samtidskonsten ett halvsekel senare. I alla fall enligt Svenska institutet i Paris där ett urval av Bærtlings måleri och skulptur nu sätts i dialog med sju internationella samtida konstnärer.

– Genom sina olika uttryck och arbetssätt förnyar de alla den geometriska abstrakta konsten. Även om flera av dem inte hade större kännedom om Bærtling innan de bjöds in att medverka, kändes det viktigt att utställningen skulle ha ett internationellt fokus. Det finns ett jättestort intresse för samtida abstrakt konst globalt i dag, säger Marion Alluchon som tillsammans med Marjolaine Lévy curerat utställningen ”Formes ouvertes”.

Väderappen fastslår nittio procent risk för regn och himlen ligger stålgrå över Maraiskvarteren i Paris. Men inne i 1500-talspalatset där Svenska institutet huserar sedan tidigt 1970-tal är färgskalan det motsatta. Under takets träbalkar tronar Bærtlings signifikanta geometriska former i starka kulörer. Där är dukarna med de triangulära färgfälten och de tunna järnskulpturerna som gjorde honom till en ikonisk gestalt för den abstrakta konsten. En nonfigurativ stil som målaren tillika skulptören byggde upp på matematiska principer och optiska effekter snarare än efter fysisk avbildning. Allt frammanat enligt principen kring ovan nämnda ”öppna form”. Ett system av vinklar som genom de övriga verkens närvaro nu accentueras och laddas med ny rörelse och riktning.

Ett av institutets rum centreras av tre monumentala skulpturer av Bella Rune. Från tak till golv hänger hennes tre transparenta mobiler vars garntrådar av tunn silkesmohair bildar parallella linjer med Bærtlings öppna trianglar. Hos bägge geometriska former som tycks fortsätta utanför verkets gränser. Ja, utanför rummet och den upplevda verklighetens gränser.

– Jag tänker på mina verk som en aktivitet, som en förstärkare av den situation där de ingår, men där också människor på platsen och rummets arkitektur spelar roll. Skulpturerna vill vara ett mentalt klister som gör något med relationen mellan kropp och arkitektur, mellan historia och samtid, mellan modernism och tradition, säger Bella Rune som är på plats i Paris inför utställningens öppning.

Hon och konstnären Jacob Dahlgren är de enda svenskarna som deltar.

Skulpturerna som Bella Rune visar kommer från en serie som hon arbetat med sedan år 2015. Även om hon inte benämner Olle Bærtling som en direkt referens, säger hon att ”konstnärens närvaro alltid funnits i periferin”.

– Om man är verksam som konstnär i Sverige och har ett intresse för vad det abstrakta kan vara finns Bærtling alltid i ens synfält. I mitt tidiga liv i 70-talets Stockholm var läshörnan på Kulturhuset med hans ikoniska draperi ett epicentrum för min lycka. Med sina abstrakta färgfält skärpte draperiet min blick och förvandlade alla abstrakta former på mattor och dukar till möjlig konst, säger Bella Rune.

Olle Bærtling (född 1911) arbetade i nästan trettio år som bankir men utvecklade sitt konstnärskap parallellt och framför allt autodidakt. Påverkad av bland andra Henri Matisse, Auguste Herbin och, inte minst, av sin tid i Paris och mötet med den franska avantgarderörelsen Group Espace, blev han en av Europas främsta företrädare för konkretismen. Dock inte oemotsagd – under hela sitt liv mötte ”den kontroversiella bankiren som försökte måla” motstånd i Sverige. Trots det betraktas Bærtling i dag som en efterkrigskonstnär med ett betydande internationellt genomslag. Under sin livstid hade han flera utställningar runt om i Europa och USA och representerade även Sverige på Venedigbiennalen 1954. Konstnärens relevans 45 år efter hans bortgång ligger – abstraktionen till trots – till stor del i hans verklighetsförankring, menar curatorn Marjolaine Lévy.

– Hans konst är ingen reträtt från världen, utan en modell för hur man ska leva i den. Med sina skarpa vektorer, rena plan och öppna kompositioner kan hans verk ses som krafter med en inneboende riktning, balans och spänning.

Det finns något vackert i Bærtlings övertygelse om att konst kan inta människors liv som en levd upplevelse snarare än som objekt. Som en visuell energi som kan skärpa vår uppfattning, ge mod och omorganisera hur vi bebor rummet.

Efter en tur genom institutets övriga rum landar jag och Bella Rune intill Jacob Dahlgrens disciplinerat hängda och färgstarka mätstockar. Jag frågar henne om den abstrakta konstens betydelse i dag. Vad kan det icke-figurativa bidra med i en värld där allt tycks kunna mätas, fotas, slås upp och förklaras på nolltid?

– Det finns erfarenheter i det levda livet som inte låter sig beskrivas i ett narrativ… Men som vi alla har och som förenar oss bortom de stora och små berättelserna. För mig är abstraktion inte eskapism från det världsliga. Snarare en möjlighet att hålla sig kvar i det som sker, både som en kroppslig och intellektuell upplevelse, säger Bella Rune.