Den 10 december förra året var det åttio år sedan den chilenska författaren Gabriela Mistral tilldelades Nobelpriset i litteratur. I Chile firades minnet över henne: Hundratusen exemplar av Mistrals böcker delades ut på tunnelbanestationer, busshållplatser och torg. En sista storslagen gest från den avgående vänsterdemokratiska presidenten Gabriel Boric.
Mistrals vackra, ofta sorgesamma poesi bands samman med politiskt engagemang för kvinnors rättigheter, respekt för ursprungsbefolkningen, antifascism och stöd till den tidens Folkfrontsregering.
Gabriel Boric ersätts den 11 mars av högernationalisten José Antonio Kast, vald till statschef med stor röstmajoritet.
Kast representerar ett annat Chile, familjerötterna binds till Tyskland, där hans far var nazist och officer. Han liksom många andra SS-aktivister flydde till och beskyddas av Chile. Där fanns sedan 1932 ett starkt och hängivet naziparti. Philippe Sands kartlägger denna flykt av Hitleranhängare till trygghet i Chile (Råttlinjen kallad). Allt finns dokumenterat i hans massiva bok ”Londres 38” (Bonniers, 2025). Sands visar också att den nyvalde presidenten Kast engagerat sig för att förmänskliga, kanske benåda, Miguel Krassnoff, Augusto Pinochets mest brutale torterare, dömd till över tusen års fängelse.
”Om Pinochet levt skulle han rösta på mig”, har José Antonio Kast sagt. Presidentens bröder arbetade på högsta nivå i diktatorns statsapparat.
Familjen Kast, förmögen på verksamhet inom korvbranschen, omfattar en djupt religiös katolicism, präglad av Opus Dei och tyskkatolska elitistiska Schönstatt-rörelsen. Kast är trogen gremialismon, en statsideologi besläktad med Mussolinis fascism. Två av Kasts nyutnämnda ministrar var verksamma som diktatorn Pinochets försvarsadvokater. Den nyutnämnde ministern ansvarig för kvinnors rättigheter, inledde sin karriär i den extremistiska ungdomsrörelsen Jesu Örnar. Hon är motståndare till abort och homosexualitet.
Kultur eller kulturpolitik nämns aldrig i Kasts valprogram. En avvikelse från Pinochetstyret som följde principen Apagón cultural, kulturen och konsten skulle helt enkelt släckas ner. Det förekom bokbål på till exempel Gabriel García Márquez romaner. Författare, bildkonstnärer, filmare, sångare av alla slag, fängslades, torterades och mördades från och med kuppdagen den 11 september 1973.
De flesta författare och konstnärer flydde; det finns en mycket omfattande exillitteratur, främst skapad i Frankrike
Poeten Raúl Zurita, nämnd som möjlig Nobelpristagare, greps och satt fången på ett fartyg. I diktsamlingen ”INRI”, skriver han om fångarna, de torterade och de mördade; de som från flygplan kastades i havet, i öknar, i bergskedjor. I en enda liten mening sammanfattar Zurita sin sorg: ”Jag gråter över landet som blivit min fiende.”
Zurita stannade kvar i Pinochets Chile för att leda det hårt utsatta underjordiska motstånds- och kulturarbetet. De flesta författare och konstnärer flydde; det finns en mycket omfattande exillitteratur, främst skapad i Frankrike. Perspektiven i litteraturen, filmerna och konsten är antifascistiska, ofta tydligt vänsterpräglade. Som Raúl Zurita uttryckt det: ”Var finns högerns poeter?”
Den originella och briljante berättaren Roberto Bolaño befann sig endast korta perioder i det Chile där han föddes. Han skildrar Pinochetårens hyckleri, våld, inskränkta nationalism och primitiva diktatur i romanen ”Om natten i Chile” (Tranan, 2008).
Bokens berättare är en litterärt intresserad Opus Dei – präst, väl förankrad i såväl den kulturella världen som i den kriminella. Han samtalar med Nobelpristagaren Pablo Neruda men besöker också det tortyrläger där Pinochets lejde mördare Michael Townley och hans hustru Maria Canales höll till. Tortyren pågick samtidigt som inbjudna gäster förde samtal om litteratur runt middagsbordet. Prästen ser som kulmen på sin karriär när han fick uppdraget att undervisa Pinochet och några andra generaler i ämnet marxism.
José Donoso, som ofta jämställs med Gabriel García Márquez, Carlos Fuentes, Mario Vargas Llosa och andra som räknas till den latinamerikanska boomgenerationen, lämnade tidigt Chile. Hemkomsten drabbade honom som svåruthärdligt främlingskap, skildrat i romanen ”Förtvivlan” (Bonniers, 1990): Tristessen, småaktigheterna, de slitna intrigerna sluter sig över sendiktaturens Chile. Berättelsens själva centrum är begravningen av Pablo Nerudas sista hustru Matilde på Isla Negra. Kamp uppstår om valet av officiant: Partiet eller en fattigpräst? Och, viktigare, vem ska förvalta Nerudafamiljens ideologiska arv?
Som den liberale Donoso uttrycket det: ”Ideologiernas värld befolkas mest av puritaner.”
Alejandro Zambra står långt ifrån den glansfulla magiska realismen. Han och många generationskamrater har närmare till autofiktionen
Övergångens tid, la Transición, inleddes runt 1990, mycket försiktigt och med Pinochet som övervakare. Litterärt började snart perioden formas av en ny generation, de flesta födda runt 1970. De skrev ett slags minneslitteratur och kom att kallas Los hijos de la dictadura (diktaturens barn).
En av dem var Alejandro Zambras. I romanen ”Vägar hem” (Natur & Kultur, 2015) prövar han hur och om det är möjligt att befria sig från diktaturens trauman. Han anger också en utgångspunkt för den unga generationens romaner: ”Vi kan aldrig förstå något om vi inte börjar i diktaturen.” Zambra står långt ifrån den glansfulla magiska realismen. Han och många generationskamrater har närmare till autofiktionen. Få ställer sina föräldrar till svars. Romanerna breddas ofta från vittnesmål om diktaturen till feminism, migration och ekologi. Och Alberto Fuguets författarskap är upptaget av homosexuellas rättigheter, inte så mycket av politisk kamp.
Väldigt många av ”diktaturens barn” är kvinnor och ämnena i deras romaner kan variera från gestaltning av klassamhället som hos Alia Trabucco Zerán (”Rent hus”, Wahlström & Widstrand, 2024) till Lina Meruanes poetiska sjukdomsskildringar. Alejandra Castamagnas sammanfattar den skrämda tystnaden under diktaturen i sin första roman ”En voz baja” (Med låg röst).
Nona Fernández skildrar mer handfast diktaturens barbari. Hon analyserar mentaliteten hos en man som varit torterare hos Pinochet. ”Den okända dimensionen” heter hennes bok som översattes till svenska 2019 (Palabra förlag).
Övergången från fyra år av vänsterstyre till dagens högernationalism har hittills präglats av stillsamhet: inga uppror, inga väldiga upprop från kulturvärlden mot den nye presidenten José Antonio Kast av det slag som hördes när han kandiderade vid presidentvalet 2021. Delvis beror det på vänsterns oförmåga att hantera sina framgångar.
José Antonio Kasts högerextrema parti har vunnit stöd hos medelklassen, påverkad av agitation om social anarki, massinvandring och brottslighet
Optimismen var stor efter det mångmiljoner stora upproret i oktober 2019, Estallido Social. Proteströrelsen betraktades som inledning till en ny tid. Vänster- och studentpolitikern Gabriel Boric valdes till president. Den gällande författningen, införd av militärjuntan 1980, och präglad av auktoritär centralism och grundlagsfäst nyliberalism skulle avskaffas. Kravet fick stöd av en folkomröstning och ett författningskonvent med vänsterdominans utarbetade snabbt förslag till en ny författning. Det avvisades dock med stor majoritet vid en folkomröstning.
Därefter prövades en författningsmodell presenterad av en högermajoritet. Den följande folkomröstningen underkände också det alternativet. Det politiskt polariserade Chile saknar den breda center som kunde bära upp samhällsreformer efter diktaturens sammanbrott. Den socialdemokratiska och kristdemokratiska alliansen (concertacíon) har lösts upp.
Det är framför allt den radikala högern som kommit att dominera. José Antonio Kasts högerextrema Republikanska parti har vunnit stöd hos medelklassen, påverkad av agitation om social anarki, massinvandring, brottslighet, växande makt för ursprungsbefolkningen och moralisk liberalism.
Chiles nye ledare har rest till sina närmaste vänner: anarkokapitalisten Javier Milei i Argentina, diktatorn Nayid Bukele i Salvador, högerextremisten Giorgia Meloni i Italien, autokraten Viktor Orbán i Ungern och besökt det spanska partiet Vox, general Francos arvtagare.
Kasts akuta problem är geopolitiskt. Kina är Chiles i särklass största ekonomiska samarbetspartner och disponerar över betydande delar av Chiles råvarutillgångar, till exempel litium och koppar.
Högernationalisten Kast står av tvingande ekonomiska skäl nära Xi Jinping, samtidigt är han ideologiskt trogen Donald Trump och den globala reaktionen. USA:s Chileambassadör Brandon Judd, före detta gränspolis och fortfarande mormon, varnar: ”Om inte Chile stoppar betydande investeringar från den onda makten, kommer vi att ingripa.”
I Chile vet många vad ett sådant hot kan innebära.
Läs mer:
Henrik Brandão Jönsson: Chiles nya president är en ulv i fårakläder
Ariel Dorfman: Kampen för mitt lands själ har bara börjat
