Revolutionen i Portugal 25 april 1974 var mild, glädjefull, melodiös och fredlig. Den följde texten i den sång, Grândola Vila Morena, som signalerade upprorets mål: ”Solidaritetens land, där folket styr.”
Det bortåt 50-åriga fasciststyret monterades ner av de soldater och officerare som i tretton år fört kolonialkrig i främst Angola och Moçambique. Ett mordiskt uppdrag med massdöd, tortyr, övergrepp. Kolonialmaktens soldater drevs till moraliskt och fysiskt sönderfall, som skildrats i den storartade författaren Antonio Lobo Antunes svarta romaner. Han arbetade som militärläkare i de afrikanska kolonierna.
I Lissabon skurades och sköljdes torgen och statyerna över koloniala härskare och sjöfarare. Väggarna befriades från regimens propaganda för det mäktiga imperiet
Den 25 april dekorerade militären sina vapen med nejlikor. De sträckte fredens blommor till ett förtryckt folk. De flesta hade levt i misär, övervakade av hemliga polisen, PIDE, trettio procent var analfabeter. De stora jordägarna ägde väldiga landområden, fem familjer styrde ekonomin. Antonío Salazar, diktatorn och den europeiska fascismens främste ideolog byggde sin nya stat, Estado Novo.
Dagen efter 25 april-festen var städdag. I Lissabon skurades och sköljdes torgen och statyerna över koloniala härskare och sjöfarare. Väggarna befriades från regimens propaganda för det mäktiga imperiet. Historien skrubbades bort. De vräkiga villorna vid havet omvandlades till förskolor, praktvåningar i huvudstaden ockuperades. Arbetarna tog över storbolag och varv. De tiotusentals politiska fångarna befriades.
Kaptensrörelsen från kolonierna kallade sig MFA (De väpnade styrkornas rörelse). De inledde snabbt en ”dynamiseringskampanj”: folk skulle utbildas, lära sig läsa, ta hand om jordbruket. Och alla skulle delta i diskussioner om framtiden. Ett slags rådssocialism.
För egen del fick jag utbildning av ”de tre Mariorna” – Maria Velho Da Costa, Maria Isabel Barreno och Maria Teresa Horta – som skrivit en höglitterär bok som beslagtagits av fascisterna. De tre berättade om kvinnornas villkor, om männens rätt att utan påföljd mörda en otrogen hustru, om de illegala aborterna som årligen tog livet av 2 000 kvinnor.
Revolutionen kämpade ständigt med det som kallas övergångens problem: Vilken form skulle demokratin ta sig?
Politiska ledare återvände från exilen eller deportationen. Kommunistpartiets asketiske ledare Alvaro Cunhal, under tio fängslad av Salazar-styret, hälsades entusiastiskt på Lissabons flygplats.
Socialister vann överlägset det första demokratiska valet, 25 april 1975. Jag var i Alentejo den dagen och la märke till att många röstade genom att sätta ett tumavtryck på valsedeln
Mario Soares, en gång deporterad i Sâo Tomé, senare i exil i Paris, kom tillbaka för att bygga sitt socialistparti. Soares hade varit medlem i kommunistpartiet och haft Cunhal som lärare i juridik. Kampen mellan dem båda skulle, något förenklat, bestämma Portugals framtid. Soares segrade. Det var han som förhandlade fram avkolonialiseringen. Demokraternas och MFA:s största gemensamma mål. Socialister vann överlägset det första demokratiska valet, 25 april 1975. Jag var i Alentejo den dagen och la märke till att många röstade genom att sätta ett tumavtryck på valsedeln.
Omvärlden försökte styra Portugal. Sovjet betalade Cunhal, inte för att överta det lilla landet utan för att kunna få tillgång till de väldiga kolonierna. USA skickade CIA, Henry Kissinger och president Nixon fruktade ett europeiskt Kuba. De båda hade just krossat det demokratiskt socialistiska Chile. Västeuropas socialdemokrater, Willy Brandt, François Mitterrand, Olof Palme, stödde Soares, deltog i stora manifestationer i Lissabon och allierade sig med den segrande reformistiska delen av MFA.
1982 skrev en ny konstitution bort militärens makt. Portugal normaliserades med ständiga regeringsskiften och djupa ekonomiska kriser. Det lilla landet var ändå totalt omvandlat. 500 års kolonialvälde i Afrika var förbi, ett halvsekel av fascism hade krossats. Mario Soares hade varit president i tio år.
Mitt sista samtal med honom fördes på hans eleganta kontor. Kom ihåg, sa han: ”Jag är inte socialdemokrat, jag är socialist.” Han fann den nya socialdemokratins ledare, Tony Blair-anhängarna, odugliga, ovärdiga att ta över efter Brandt, Palme och Mitterrand. Och han klagade över EU:s nyliberala ekonomiska politik.” EU måste bli federalt och kunna stå emot USA.”
Soares kontor ligger mitt emot parlamentet. Efter valen i mars är det befolkat av 48 högerextremister från partiet Chega. Den borgerlige premiärministern Luis Montenegro vägrar, i motsats till andra europeiska mitten-högerpartier, all samverkan med fascisterna. Han föredrar samarbete åt vänster.
Som MFA-ledarna Marques Júnio en gång sa: ”Vår kamp har inte varit alldeles förgäves.”
Läs också:
”Revolutionen gav oss frihet, men vi blev inte rika”