Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Sällan har Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen – vårt viktigaste säkerhetspolitiska forum – varit mer angeläget än i år. Omvärldsläget blir på dagsbasis osäkrare. Hittills har USA genomfört en militär specialoperation mot Venezuela, beslagtagit ryskflaggade tankers samtidigt som protester skakar Iran. Amerikanska militära förmågor rör sig mot Mellanöstern. På hemmaplan varnade Säkerhetspolisen den 9 januari för att ryskt sabotage alltmer riktas mot Sverige.
Den för Sverige allvarligaste delen är ändå Donald Trumps anspråk på Grönland. Trump uppger att han ska ha Grönland på ”ett eller annat sätt”. Det har skapat chockvågor och är ett värre scenario än att Trump skulle ta USA ur Nato. En amerikansk invasion av Grönland skulle kunna ställa europeiska trupper direkt mot amerikanska.
Visserligen har Trump som strategi att ställa maximalistiska krav för att sedan nöja sig om han får en del uppfyllt. Visserligen har ledamöter från amerikanska kongressen, inklusive från presidentens eget parti, protesterat mot att agerandet vore oförenligt med konstitutionen. Visserligen har det kommit rapporter om att amerikanska militärer är beredda att ordervägra. Men det är svårt att veta säkert att Trump inte är beredd att göra verklighet av sitt hot.
Ändå finns det ett decennium senare ingen europeisk förmåga på allvar som kan väga upp ett de facto amerikanskt utträde ur Nato eller blockerande av organisationen.
Utöver att en amerikansk invasion av Grönland skulle innebära en direkt konflikt med USA så skulle det få Sveriges säkerhetspolitik att rämna i grunden. Den amerikanska militära förmågan i Europa är i dag oundgänglig för att hantera ett storskaligt krig med Ryssland.
USA:s militära roll kan enklast förstås som modemet som resten av alliansens bidrag jackar in i som internetkablar. Utan modemet saknas de protokoll som styr trafiken och får allt att hänga ihop. Mer praktiskt handlar det om förmågan att leda större militära operationer och sköta logistik, samt få fram adekvata underrättelse- och lägesbilder och ammunition.
I Europa har man fått tydliga, men tydligen otillräckliga, förvarningar sedan åtminstone Trumps första mandatperiod. Ändå finns det ett decennium senare ingen europeisk förmåga på allvar som kan väga upp ett de facto amerikanskt utträde ur Nato eller blockerande av organisationen.
Nato är alltjämt vår Plan A.
En möjlig Plan B skulle kunna vara att stärka den gemensamma europeiska försvarsförmågan. EU-kommissionären för försvar och rymd, Andrius Kubilius, uppmanar unionen att överväga att bygga upp egna väpnade styrkor om 100 000 man.
Kubilius ställer den retoriska frågan om USA:s försvarsmakt hade varit starkare om alla 50 delstater hade haft sina egna förmågor. Om svaret är nej, varför tror man då att 27 europeiska staters olika försvarsmakter är starkare än en gemensam.
För det andra, och ännu allvarligare, är de viktigaste europeiska staterna ett dåligt val bort från att tas över av populistpartier.
Dock finns det två problem med denna Plan B. För det första skulle det krävas en stor institutionell reform med ökade beslutsmandat på överstatlig nivå och majoritetsbeslut i utrikespolitiken. Detta är något som är svårt att smälta för många EU-länder i dagsläget.
För det andra, och ännu allvarligare, är de viktigaste europeiska staterna ett dåligt val bort från att tas över av populistpartier. Nigel Farage leder i opinionen i Storbritannien. Marine Le Pens Nationell Samling leder i Frankrike. AfD leder i Tyskland.
Det betyder att vi måste överväga också en Plan C. Den lägsta geopolitiskt relevanta nämnaren – som inte är ett dåligt val bort från att försvinna ur ekvationen – är Norden–Baltikum–Polen. Här finns det politisk stabilitet och gemensam hotbild, och ett stort ansvarstagande kopplat till försvarsutgifter och stöd till Ukraina.
Sverige behöver inte bara samarbeta med dessa länder utan på allvar integrera oss djupare och börja bygga de förmågor som krävs för att operera tillsammans.
Detta innebär inte att vi ska ge upp Nato som fortfarande är kärnan i avskräckningen mot Ryssland. Det betyder inte heller ska låta bli att göra mer inom EU för ökad gemensam förmåga. Men vi måste fördjupa försvarssamarbetet med våra stabila grannländer – och vi måste göra det med den hastighet omvärldsläget kräver.
Läs mer:
Annika Ström Melin: EU kan inte hålla tyst när USA slår sönder den internationella rätten
Oscar Jonsson: Det börjar göra ont på riktigt för Ryssland ekonomiskt nu
