Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det är roligt att Zakiya Ajmis debutroman ”Vulkan” ges ut i svensk översättning, det är inte många barn- och ungdomsböcker från andra länder man gör det med. Ajmi har skrivit för i princip alla åldersgrupper, från små barn till vuxna. Till nu är det emellertid enbart den mer kommersiella serien ”Stjärnsystrar” för mellanstadiet som finns på svenska.
”Vulkan” nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris när den kom ut 2021 i Danmark. Det är ett pris att hålla ögonen på, inte bara för att det uppmärksammar litteratur från våra grannländer utan för att det ofta lyfter verkligt särpräglade böcker.
”Vulkan” är precis ett sådant verk, fint översatt av Ylva Kempe. Till en början liknar romanen en traditionell socialrealistisk ungdomsbok. Berättarjaget Anna och hennes mamma har precis lämnat ett kriscenter och flyttat till en ny stad för att börja om på nytt. ”Nu börjar kapitel två”, säger mamman när de stiger av bussen utanför sitt nya hem.
Det visar sig dock vara svårt att inleda ett nytt liv när det gamla inte riktigt tagit slut än. Annas pappa, som misshandlat mamman i åratal, har fortfarande rätt till umgänge med sitt barn varannan helg. Skildringen av berättarjagets ansträngda och komplicerade relation till sin far är konstfullt utmejslad. Där ryms såväl ömhet som hat.
Samtidigt finns det mycket annat att tänka på för Anna. ”Vulkan” berör en mängd samtidsaktuella frågor: sex och samtycke, miljöproblem och klimatförändringar. Umgänget med Idris i parallellklassen som tränar parkour, löper som ett hopp om ett enklare liv genom berättelsen. Hans respektlösa relation till stadsrummet, där varje hinder, mur och brant vägg ses som en utmaning, kontrasteras mot Annas problemtyngda tillvaro. Ajmi utnyttjar skickligt sportens symbolvärde i sin skildring av de två ungdomarnas spirande förälskelse.
Samtidigt som Anna försöker orientera sig i sitt nya tonårsliv bubblar gamla trauman under ytan. Titelns vulkan är hon. När vi börjar närma oss ett utbrott överger Ajmi den realistiska ungdomsbokens genrekonventioner. Verkligheten blir mer och mer absurd. Poetiska bilder och förvuxna metaforer exploderar över sidorna. I slutet av romanen befinner vi oss mil från den diskbänksvardag som inledningen flaggade för. Det är överraskande och originellt.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
