Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Mellanåldersbok
Petrus Dahlin
”De bortglömda barnens kyrkogård. Estrid”
Rabén & Sjögren, från nio år
Erfarne och produktive barnboksförfattaren Petrus Dahlin vänder hemåt i sin nya bok ”De bortglömda barnens kyrkogård”. Berättelsen är förlagd till 1970-talets Umeå, där 13-årige Ruben en dag i skogen nära Backens kyrka springer på en gammal begravningsplats för oönskade barn. Och bortglömda kyrkogårdar är ju oftast bortglömda av en anledning. En lika perfekt som klassisk start på en spökhistoria, helt enkelt.
Ruben fascineras av kyrkogården och återvänder (naturligtvis). Vid en av gravstenarna, där en flicka som heter Estrid är begravd, ligger nu ett paket. Ruben öppnar paketet och hittar en ”samekniv”. Han tar med sig kniven hem, men med den följer även en förbannelse som kräver att han använder kniven mot en annan människa. Förbannelsen väcker även det hämndlystna spöket av flickan Estrid som nu driver honom till att utföra dådet.
Det är Petrus Dahlins egen (gissar jag) barndom som tecknas fram. Tidsrekvisitan fungerar väl med tidskrävande barndomsaktiviteter som serietidningsläsande, modellbyggande, fotbollsträningar och cykel med limpsadel. Nyckelbarn som inte var hyperkontrollerade av sina föräldrar. Inga föräldrar skjutsade till någon träning på den tiden.
Så Ruben rör sig väldigt fritt mellan centrala Umeå och uppströms mot Umeådalen, Baggböle och Kåddis, en rejäl sträcka att cykla, särskilt på limpsadelcykel. Känslan av en frånvarande och inte sällan ovänlig vuxenvärld är väldigt bra skildrad. Det är därför också själva kärnberättelsen om hur Ruben, som på väg till fotbollsmatchen genar genom skogen och snubblar på den övervuxna kyrkogården, fungerar så bra. Bara nyckelbarn hittar såna platser.
När Rubens handlingar och impulser inte går att förklara blir de skrämmande på riktigt
Men Petrus Dahlins egen berättarstil ställer sig tyvärr i vägen för berättelsens skrämmande potential. Det återberättas och förklaras som vore det en dagbok, eller en brevroman från 1800-talet. All överinformation tar udden av spänningen och gestaltningen lyser som oftast med sin frånvaro:
”En rysning gick genom min kropp och jag kan fortfarande komma ihåg hur jag skakade av något kallt som plötsligt fanns där inne i mig.” Eller: ”I drömmen dök hon upp. Estrid stod där igen och nu kunde jag känna lukten av henne trots att jag drömde”.
Men mot slutet blir det bättre. När Rubens handlingar och impulser inte går att förklara blir de skrämmande på riktigt. Associationer till Stanley Kubricks film ”The shining” dyker upp. Galenskapen som sakta övergår till mordiska impulser är bra skildrad.
Men att plantera en ”samekniv”, så central för berättelsen (den finns även på bokomslaget!), utan att göra något av det känns däremot väldigt märkligt.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning