Grupputställning
”What resonates between us”
Alma Löv museum, Östra Ämtervik, Värmland. Visas t o m 6/9
Alma Löv är ett förunderligt öppensinnat museum som var stängt förra året – saknat av många. Redan från starten 1998 har det frifräsiga privatmuseet i värmländska Östra Ämtervik byggt på konstnärlig frihet och idealistiskt engagemang, initialt av konstnärsparet Karin och Marc Broos, sedan 2014 av dottern Stella.
Förutom konstutställningar och ett kafé har den ideella museiföreningen på senare år även drivit ett konstnärsresidens, anordnat skaparverkstad för barn och evenemang med musik, teater och litteratur. Det offentliga stödet har dock varit så snålt och oberäkneligt att det behövdes ställtid för att både kunna vidmakthålla och utveckla verksamheten.
Men nu har Alma Löv återöppnat – och det med flera nyheter, som en satelitverksamhet på Köpmangården i Sunne. I Östra Ämtervik har huvudbyggnaden fått en ny terrass och ängen utanför berikats med omfattande planteringar. Ett utvecklingsprojekt för att öka den biologiska mångfalden, i samarbete med en trädgårdsmästare och en botanist. En igenväxt bäck har grävts fram och en serie dammar med en fontän har anlagts av en grupp arkitektstudenter från KTH.
”Fontana di Värmland”, där själva fontänen är skapad av återbrukade cykeldäck, var dock ur spel vid mitt besök – på grund av vattenbrist. Alla växter har heller inte tagit sig men känslan är att naturen fått större spelrum i den vildvuxna museimiljön.
På en grässlänt reser sig nu också Gunilla Bandolins halvcirkelformade skulptur ”Klyftan”. Den är murad av 3000 tegelstenar och liknar en amfiteater, tacksam som utsiktsplats att sitta och klättra på, vilket barnpubliken omedelbart förstått. En klassiskt vacker form som även är brukskonst.
Strax intill reser sig en nybyggd glaspaviljong med ”Träden” av Ingalena Klenell, tre förevigade björkar i glas, sköra och skimrande som isskulpturer.
Dessa båda verk ingår i sommarens utställning ”What resonates between us”, med målningar, skulpturer, installationer, performance, ljud- och videoverk av sammanlagt 13 konstnärer.
Bidragen är spridda utomhus och i små paviljonger på såväl ängen som i skogsområdet, liksom inuti huvudbyggnaden Paleis Oranjestraat. Denna ombyggda gamla lada i tre plan är en labyrint av olikformade rum. Nya och gamla verk (som blivit permanenta) är blandade i hela museiområdet.
Låter det rörigt? Ja, det är lätt att missa verk och svårt att få en överblick. Trots en karta fick jag kämpa för att få grepp om sommarens utställning, där temat utgår från sociologen Hartmut Rosas resonansbegrepp. Här beskrivs det som en ”levande relation”, ömsesidiga och meningsskapande möten mellan människa och plats, konst och natur, då och nu.
En fin tanke i vår tid, präglad av historielöshet, konflikter, kriser och krav på kontroll. Fast fokuset på det som förenar och samspelar försvagas av att utställningen är så utspridd.
När konstprojekt växer år efter år blir det av naturliga skäl allt fler verk som ska samexistera på en begränsad yta. Wanås skulpturpark i Skåne har exempelvis fått begränsa nytillskotten och Alma Löv kan snart kännas sprängfyllt, även om ängen fortfarande har plats för fler paviljonger.
Nu är rörigheten ett mindre problem i Alma Lövs allmänt experimentella och avslappnade atmosfär. I den charmiga villervallan överraskas man ständigt av konstverk, gamla som nya. Enklast blir att förstå resonanstemat som en övergripande process, där fullt av förbindelser organiskt uppstår i den föränderliga museimiljön.
Oavsett allt finns det gott om enskilt starka verk. Gladast blir jag denna sommar av att Astrid Göransson är så rikt representerad. Redan i den tidiga videon ”Självmål” från 1998 syns hennes originalitet. Verket är en obetalbar ström av stillbilder, främst självporträtt, till musik av Janis Joplin och ett rabblande på bred skånska av alla det är synd om. Särskilt ömkansvärda är konstnärer, kvinnor och djur, som final ett ”kattskrälle”.
Göranssons animationer är också högst personligt tecknade och berättade, ofta starka barndomsminnen från bondgården där hon växte upp.
I ”Grusa” får hennes fem-sexåriga jag triumfatoriskt köra traktor med släp för att hjälpa brodern som ska fylla igen hål på grusvägen. ”Sången från pannrummet” bygger på mötet med en limegrön fjärilslarv, som förvandlas till en puppa, för att slutligen fladdra i väg. Fast i filmen kryper larven in i flickans näsa och mun, varifrån det väller ut en fabulös svärm.
Gunilla Sköld Feiler fyller i sin tur ett rum med ett urval från den mångfacetterade installation hon visade på Konstakademien vid årsskiftet, där vissa av hennes tuschmålningar på rispapper lättar från väggen likt fladdrande fjärilar. Dror Feilers nya videoverk har titeln ”No sound is innocent”, en inskription han hugger in i marmor till taktfasta metronomer. Associationerna går till stöveltramp och propaganda, med historiska ekon.
Några av konstnärerna har lokal anknytning och såväl Katrin Westman Gazells måleri som Sara Rönnbäcks skulptur förstärks av att visas ute i naturen. Det är som om förankring i landskapet ger extra resonans.
Läs mer: Kris för finansieringen av bildkonst
Läs mer: Djurens och växternas perspektiv blomstrar på Alma Löv
