Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Maggie Strömberg & Torbjörn Nilsson
”L’amour toujours. Berättelsen om Tidö”
Albert Bonniers förlag, 367 sidor
Det piggaste inslaget i en ovanligt tråkig och sakpolitiskt fattig valrörelse stod kanske föreningen Tecknaruppropet för. I boken ”Historien om Sverige. Tidötiden 2022–2026” drev de med regeringen i tio slagkraftiga kapitel:
Tukta (rättspolitiken), porta (migrationspolitiken), sabba (klimatpolitiken), väpna (försvarspolitiken), fjäska (utrikespolitiken), roffa (välfärdspolitiken), vaska (kulturpolitiken), mobba (nationalismen), mygla (korruptionen) och kväsa (fascismen).
Inte så dum satir. Ibland krävs det överdrifter om sanningen ska fram.
Jag hade hellre läst Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons reportagebok ”L’amour toujours. Berättelsen om Tidö” före valet. Kan vi inte blicka framåt, orkar man återvända nu?
Jo, faktiskt. För det är en sakkunnig, inlevelsefull och underhållande bok om svensk politik. Sällsynt kombination – och med många dråpliga scener. Men författarna lär få kritik för att genomgående citera repliker som de rimligen inte kan ha hört själva. Det höjer förstås läsvärdet när man lägger ord i folks mun, men sänker i vissa fall trovärdigheten.
SvD:s radarpar använder både vidvinkel och zoom för att hitta de rätta avstånden till föremålen och ämnena. Prosan är rapp och lätt ironisk. Ibland med sant nördiga historiska jämförelser och utvikningar som skänker perspektiv och svalka när det hettar till. Stilen känns igen från föregångaren om det svenska Natointrädet: ”Högt över havet” (2024).
Scener ut ett politiskt äktenskap utlovas. Äkta kärlek var det knappast frågan om. Det blir snabbt uppenbart att Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson saknar kemi
De har följt hela regeringstiden som reportrar och kommentatorer. På resor och i kammaren. Och gjort 419 intervjuer med 193 personer. Med partiledare, statsråd, statssekreterare, riksdagsledamöter, diplomater, tjänstemän i regering och riksdag. Enligt egen utsago oftast i form av ”bakgrundssamtal”, där löfte om anonymitet erhållits.
Scener ut ett politiskt äktenskap utlovas. Äkta kärlek var det knappast frågan om. Det blir snabbt uppenbart att Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson saknar kemi. Men den förres underlag samlade bara 103 mandat och behövde därför desperat den senares 73.
För svikaren Annie Lööf hade ju vägrat samarbeta med Sverigedemokraterna och sällat sitt Centern till oppositionen och blivit ett hatobjekt inom högern. Och hur lojala var Liberalerna? Svåra att få med på tåget. Egentligen noll gemensamt med SD. Kristdemokraterna, det vill säga soloåkaren Ebba Busch, ville bilda regering utan L. Men det ville inte Kristersson. Upplagt för bråk och tuffa förhandlingar.
Och så blev det. De värsta kriserna avvärjdes av strategerna i samordningskansliet, som hade den otacksamma uppgiften att komma överens och tolka Tidöavtalets luddigheter. SD gick alltid ut stenhårt och ville ha allt direkt. Mycket olika partikulturer.
Kapitlet från Tidö slott är skojigt. Påminner om en sängkammarfars där det smälls i dörrar och det till en början ser ut att gå åt pipan. Men när natten faller på och whiskyn ställs fram vid brasan i den historiska miljön – självaste Axel Oxenstiernas gamla slott – tinar de stelaste gubbarna upp och är snart beredda att signera dokumentet med sina forna fiender.
Då hade den smidigare Elisabeth Svantesson redan ersatt den stiffe Tobias Billström och förhandlingarna gick lättare för Moderaterna.
En sak blir solklar. Det är den fartiga och hänsynslösa Ebba Busch som drar in Sverigedemokraterna i värmen när Ulf Kristersson tvekar
Det infinner sig en viss monotoni i ”L’amour toujours”. Den rullar snyggt på, fast saknar stora överraskningar, och man hinner bli hjärtligt trött på hur rutten partipolitik kan vara. Principer som säljs till höger och vänster. Men de är mästare på att borsta av sig och gå vidare, yrkespolitikerna.
En sak blir solklar. Det är den fartiga och hänsynslösa Ebba Busch som drar in Sverigedemokraterna i värmen när Ulf Kristersson tvekar. Han får snällt lunka efter. Statsministern som påstås vara ett socialt djur som har nära till skratt men är lite för förtjust i själva ämbetet. Och gärna anlägger ”en självgod och lite överlägsen ton”.
Mest förödande är avsnitten om rätts- och migrationspolitiken. Hur gåtan och juristen Gunnar Strömmer går SD så långt till mötes att alla liberala principer åker i papperskorgen. Kritiken var benhård från många tunga remissinstanser. Och till sist blev hela soppan omöjlig att försvara när skötsamma tonåringar brutalt utvisades – trots massiva folkliga protester.
En så extrem, nationalistisk och hjärtlös regering har Sverige aldrig tidigare haft i modern tid. Och till protokollet vill jag gärna föra att det blågula lag som Kristersson yrar om är förbehållet hela nationens landslag.
Jimmie Åkesson får bokens sista replik: ”Det kommer fler val. Jag siktar på posten som statsminister 2030.”
Läs fler texter av Jan Eklund och fler bokrecensioner