Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Bloddrypande Mats Strandberg-filmatiseringar poppar upp som svampar ur jorden. I september släppte SVT vampyrserien ”Färjan” där de odöda härjar runt bland fulla svennar på en Finlandsfärja. Häxdramat ”Cirkeln” kom redan för tio år sedan och följdes av skruvat satiriska ”Konferensen” häromåret – en svensk slasher från Netflix som gick lös på korrupta kommunanställda. Och så nu ”Hemmet”, en ruskig och välgjord demensrysare för bio där dödens demoner hasar längs korridorerna på ett äldreboende i en anonym småstad.
Det är rätt imponerande hur Strandberg hittar olika slags skräckvisioner i snart sagt vartenda hörn av de ursvenska institutionerna. Men ingenstans blir det bättre än i romanen ”Hemmet”, som kom 2017. En koncentrerat mörk mor–son-skildring där gamla familjetrauman, krossade karriärdrömmar och syskonrivalitet bildar fond för ett åldersrynkigt drama som rör sig mellan linoleumgolvdoftande naturalism och mardrömslikt djävulskap.
Berättelsen är befriande enkel och rak. Den pensionerade änkan Monika drabbas av en dödlig stroke. När hon trots allt kämpar sig tillbaka till livet efter ett kort besök på andra sidan är hon kraftigt förändrad. Inte sig själv längre, om man säger så.
Filmatiseringen av ”Hemmet” lägger sig nära boken, med en stark skådespelartrio i centrum vars rollfigurer man bryr sig om – vilket sannerligen är en förutsättning för att skräck ska fungera. Den karismatiske Philip Oros (”Dogborn”) gör en fin gestaltning av den plågade Joel som motvilligt tvingas tillbaka till ett hem präglat av våldsamma minnen. Anki Lidén (”I taket lyser stjärnorna”) spelar chosefritt och naket den åldrade Monika och växlar skickligt mellan att vara människa och monster. Gizem Erdogans (”Tunna blå linjen”) medmänskliga Nina tillför lite välbehövlig värme som kontrasterar fint mot kaoset bland de förvirrade gamlingarna på det hemsökta äldreboendet Ekskuggan.
Den högst relaterbara rädslan för identitetsförluster och personlighetsförändringar som kommer i spåren av demenssjukdomar är inget ovanligt ämne för skräckfilmer. Bland de bästa finns den australiska indieskräckisen ”Relic” (2020). ”Hemmet” hittar också den rätta balansen mellan genrens behov av att skrämma – här finns några riktigt utmanande tittarchocker som får mig att flyga upp i biofåtöljen – och konsten att skapa ett intensivt engagerande drama som matchar de övernaturliga inslagen.
Mattias J Skoglunds stilsäkra och visuellt övertygande filmatisering lyfter den litterära förlagan, men står också stadigt på egna ben. Klart bäst hittills i det filmiskt expanderande Strandberg-verse – och äntligen svensk skräck av hög kvalitet.
Se mer. Tre andra skräckfilmer med äldre i fokus: ”Vad hände med Baby Jane” (1962), ”Drag me to hell” (2009) och ”Don’t breathe” (2016).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN.
