Per ”Spångossen” Norén: ”Trä är ett av universums mest sällsynta material”

Konstnären Bertil Damm var en man med en dröm. En dröm som i dag, många år efter hans död, har kommit att tolkas som ett slags profetia.

Han såg framför sig en slöjdskola på en vacker plats i trakterna kring byn Karsjö. En slöjdens högborg som skulle rymma en stor sal för konst och gemenskap.

Ryktet säger att profetian nu är på väg att uppfyllas. En gosse har stigit fram som den utvalde. DN har åkt till Hudiksvall för att träffa honom. Mötet ska ske en förmiddag utanför Hälsinglands museum. Det har snöat under natten och staden är en vintersaga.

Där kommer han.

En vit folkabuss av modellen gammal parkerar framför museet. Trots minusgraderna är rutan nedvevad och ut strömmar jazziga toner signerade Arne Domnérus. Den påstått utvalde hoppar ur bilen och smäller igen dörren, sträcker fram näven och hälsar oss välkomna.

Så detta är alltså Per Norén, mer känd som Spångossen. En smörkniv från hans hand kostar 100 000 kronor, en krympburk kan gå för sex gånger så mycket. Han fyller i april 33 år och hans filosofi som människa och konstnär är rak och enkel – att leva ett ärligt och omsorgsfullt liv och ge uttryck för det genom formerna som han täljer fram ur ett stycke björk.

– Jag vill hitta en långsiktig, själslig ergonomi i stolen som är mitt liv. I dagens förväntansfulla samhällsbygge är det många som sitter och vrider sig i stolar där någonting inte känns riktigt som det ska. De där stunderna när livet känns bra och rätt är för dem undantag i tillvaron. Jag har ordnat så att det för mig är tvärtom.

En intervju i tidningen Hemslöjd gav honom en nationell kundkrets, när han sedan omskrevs i auktionsfirman Sotheby’s magasin blev hans marknad världen. Bland beställarna finns Nationalmuseum, en fastighetsmagnat på andra sidan Atlanten och en kvinna vars aska nu vilar i ett av hans verk – för att nämna några. En sked tar en dryg månad att snida. Saker måste få ta tid. Som det ser ut nu har Spångossen jobb för flera år framåt. På Hälsinglands museum visas just nu hans första separatutställning, döpt av honom själv till ”Ursinnlighetens tid är vår”.

”Sked”, ”smörkniv”, ”skopa” – när man läser utställningskatalogens beskrivningar kan man tro att det rör sig om husgeråd. Men Per Noréns verk (med titlar som ”Slottet”, ”Mamma” och ”Räddaren”) för tankarna till Firma Fabergé snarare än gröt, smör och vatten. Med sin konst vill han vidga rummet i den fjärde dimensionen och få till synes omöjliga saker att känns möjliga.

– Helt perfekta är de inte, men det finns en finhet i det som skevar. Det här är inte föremål som man ska göra något med, snarare ska de göra något med den som betraktar dem.

Skatteverket är dock av en annan åsikt. Spångossens verk betraktas i deras ögon inte som konst, utan som bruksföremål. Ur en företagares perspektiv betyder det en högre momssats, ur en konstnärs att det Spångossen skapar inte anses vara konst.

– Jag försökte förklara för Skatteverket att mina verk sitter fast, att de är fastlimmade eller uppspända på en tavla och att en smörkniv kan gå för 100 000 kronor. Vet du vad man svarade? Jo, att någon kan få för sig att bryta loss föremålen och använda dem.

Liksom Bertil Damm är Per Norén en man med en dröm. Eller rättare sagt många drömmar. En av dem är att sätta slöjdkonsten på piedestal, vilken han bokstavligen gjort på Hälsinglands museum. Merparten av verken tronar på höga och hundra kilo tunga kubbar av furu.

– Om jag kan sälja en sked för 100 000, då kanske någon annan slöjdare kan ta 25 000 eller 7 000. Det betyder att fler kan livnära sig på sin konst, inte bara här i Sverige utan också i andra länder. För min egen del innebär det att jag har kunnat skapa en tillvaro som möjliggör kompromisslösa projekt. Det är min framtid.

Vem är då denna guldgosse och slöjdvirtuos? Spångossens bakgrundshistoria har berättats förut. I ärlighetens namn är han rätt så trött på den. Jag ska därför fatta mig mycket kort.

I tidiga 20-årsåldern insjuknade Per Norén plötsligt. Hans kropp slutade ta upp näring, han rasade i vikt, tappade all kraft, satt till sist i rullstol och skedmatades av sin mamma. Läkarna stod rådvilla. I närmare sex års tid levde han så, till dess att läkare i Lund konstaterade att en ovanlig bakterie fått fäste i tunntarmen. Behandling sattes in. Sakta återvände krafterna.

– Det enda jag kunde äta under flera års tid var ris, broccoli, blomkål, rapsolja och salt. Jag levde asketiskt och lärde mig att uppskatta de små sakerna i livet. En talgoxe som slog sig ned och pickade fönsterkitt var för mig en stor skönhetsupplevelse.

Det enda jag kunde äta under flera års tid var ris, broccoli, blomkål, rapsolja och salt

Han berättar om sjukdomen under en lunch på restaurangen Taste of India. Spångossens mixtallrik är på begäran extra kryddig. Sedan han blev frisk kan han inte få nog av smaker. Ju kryddstarkare desto bättre. Helst av allt ska det vara kokkonsten från kinesiska Sichuan.

– Det blir ofta så att sjukdomen sätts i relation till konsten, men jag vill hellre att konsten sätts i relation till sjukdomen. Jag valde inte sjukdomen, men den gav mig flera livsviktiga insikter. Nu vill jag fokusera på att jag är en frisk konstnär.

Färden går vidare mot Karsjö, där Spångossen har något han vill visa. Resan företas i hans redan introducerade folkabuss. Ska man vara noga är det en Volkswagen Transporter från 1984. Bilen är en eftertraktad modell för alla som drömmer om att leva van life.

– Jag köpte den av en kille nere i Gävle i höstas. Planen är att jag ska bila ned till Italien i sommar. Jag har en dröm om att sitta och tälja i Florens några veckor.

Med den här bilen kan det nog bli ett större äventyr än du tror.

– Jag vet att den kanske inte ser mycket ut för världen, men jag lovar att den är hederligt genomgången. Motorn är renoverad och länkarmarna och styrlederna är bytta.

Men det saknas en vindrutetorkare. Jag ser inte ett skvatt.

– Om några veckor ska jag till Nederländerna och hålla i några slöjdkurser. Det blir jungfrufärden. Jag ska låta en mekaniker gulla lite extra med den innan dess.

Resan tar en timme, varje uppförsbacke prövar tålamodet och motorn vill gärna lägga sig i vårt samtal. Vi pratar om John Bauer, världens avförtrollning och Hälsingland, om vad orden ”tillit” och ”heligt” rymmer för känslor, Åhlénshuset i Bollnäs och barndomen. Spångossen är en bygdens son, bördig från gården Sveaborg en dryg mil utanför Kilafors.

– Somliga skulle kalla det världens ände, men för mig var det världens början.

Pappa var tandläkare och mamma lärare, men de var också grönavågare som flyttat till gården sporrade av drömmen om ett självförsörjande lantbruk. Hässja hö, mjölka getter och köra grålle var Spångossens barndom. På gården fanns också två syskon, betydligt äldre än minstingen.

– Jag är ett sladdbarn. Men jag var ingen baksätesolycka. Jag har frågat.

Uppväxten beskriver han som tidlös. Sin första täljkniv fick han vid sju års ålder. Spångossen var en kännare och en tänkare. Han tyckte om det som var fint. Tidigt hittade han till folkmusiken och i folkabussens baksäte ligger ett dragspel. Bland hans egenhändiga kompositioner finns den melankoliska ”Getost från Flugbo”. Hans mamma bor kvar på gården, men bedriver nu inget lantbruk. Spångossens pappa gick bort när sonen gick i sjätte klass.

– Han var ute och lade nät på sjön. En kompis på land såg hur han höll på med nätet, nästa gång hade tittade ut mot sjön låg pappa och flöt på mage. Mina syskon hade flyttat, så det blev plötsligt tomt på gården. Det var jag och mamma som fick sköta alltihop.

På vägen till Karsjö stannar vi till i Järvsö. Spångossens ateljé – en gammal skolbyggnad i Raman – är denna dag omöjlig att nå på grund av stora mängder snö. Samtidigt vore det här inte mycket till reportage om läsarna inte fick se honom vid kubben. Vi har därför fått låna Träteatern på Stenegård – förr en av Hälsinglands storgårdar, i dag en kulturminnesskyddad plats för mat, konst och hantverk– för att ta några bilder på honom med yxan och kniven i hand.

– Järvsö är en plats som lyckligt nog har dragit till sig de som tror på ord, på toner, på mat, odling och form. Jag tycker att det är en väldigt hoppfull plats.

Lägg till att Järvsö också har en djurpark och är en behändig skidort tre timmar med tåg från Stockholm, vilket betyder hotell, restauranger och kaféer – det finns till och med en champagnebar. Här bor inte bara en drös kulturarbetare, utan också entreprenörer. Inte sällan ryms de i en och samma person. Barbro ”Lill-Babs” Svensson är praktexemplet. Förutom att vara en hemvändande folkkär artist drev hon länge ett rikskänt kafé i byn.

Jag är ingen Bert Karlsson, om du tror det

Även Per Norén härbärgerar en entreprenör. Knappt hinner vi stiga ur bilen innan han berättar om planerna på en slöjd- och folksmusikfestival på Stenegård. En snabb kaffe – och en utsökt blåbärspaj – på Lill-Babs gamla ställe bjuder på ännu en möjlighet. En lapp skvallrar om att stället söker nya ägare, i brist på det delägare, i brist på det samarbetspartner. Men det lämnar Spångossen åt bättre lämpade personer.

– Jag är ingen Bert Karlsson, om du tror det.

Plats på scen för Spångossen. En kubbe kånkas in i teatern och han halar upp en klabbe björkved – själva ”filén”. Han höjer sin yxa och börjar hugga. Spån och flisor far åt alla håll och kanter. Sakta men säkert – och med lite hjälp av en motorsåg – börjar man kunna skönja formen av något som liknar en sked. Yxan har gjort sitt och det är dags för kniven.

Jag noterar att du inte använder handskar, hur är det med skador?

– Jag vill påstå att jag är rätt riskmedveten, men en gång skar jag mig så pass illa att jag fick åka till sjukhuset och bli sydd. Det var första gången jag täljde i lönnträ, som är betydligt hårdare än björk. Jag tog i lite för mycket, alldeles för mycket.

Poeten Karin Boye skrev en gång i ett brev från Berlin att hon inte skulle kunna leva på en plats där det inte växte björkar. Så stor björkkramare är inte Spångossen, men trä är ett måste.

– Visste du att trä är ett av universums mest sällsynta material? Så är det. Det finns betydligt mycket mer guld och ädelstenar än vad det finns trä.

Mörkret har sänkt sig över Hälsingland när vi når Karsjö, en kvarts bilresa från Järvsö. Spångossen stannar framför en gammal godtemplargård. I folkabussens strålkastarljus liknar byggnaden mest av allt ett spökhus. Spångossen springer över till grannen för att meddela att vi inte är några inbrottstjuvar. Här tänker Per Norén göra verklighet av Bertil Damms dröm.

– Det är två vänner till mig i Kilafors som ägnat tio år åt att fixa huset. Det höll på att rasa ihop fullständigt och ansågs bortom räddning. De har lagt ned ett jättejobb för att få det rakt och tätt, de har utfört en kulturgärning. Jag förstod att det var det här stället som Bertil Damm haft ögonen på. Jag föreslog att de skulle sälja till mig.

Spångossen fiskar upp en nyckel och vi pulsar fram till ytterdörren. Insidan är den på ett urblåst ödehus. Det är inte utan att vissa tvivel dyker upp. Hur tusan ska detta kunna förvandlas till ett slöjdkonstens starka fäste? Spångossen lär innan dess hinna bli Spångubben. Men så börjar husesynen i ljuset från våra telefoners ficklampor. Det visar sig att även husets insida har fått en del kärlek av Kilforsduon, och Spångossen är redo att ge den mycket mer.

– Här inne tänker jag att det ska vara ett stort kök, en social yta där man ska kunna umgås och ha det mysigt. Här ute i salen ska det hänga en stor ljuskrona som en vän ska skapa åt mig. Och där borta kanske det kommer att sitta ett gäng spelemän och spela.

Medan Spångossen berättar kan man se den framför sig, den slöjdens högborg som Bertil Damm drömde om, full av konst och gemenskap. Man kan höra musiken och skratten, och känna doften av Sichuanpeppar från köket. När Spångossen i förbigående nämner att ett dussin av hans närmaste vänner är snickare är tvivlen som bortblåsta. Den utvalde har trätt fram.