I The Guardian skriver den kaliforniska författaren Rebecca Solnit en kommentar till eldstormarna som förvandlar stora delar av Los Angeles till rykande öknar av aska och sot. Hon påminner om att också glömskan är en destruktiv kraft.
Vetenskapsföreträdare och klimataktivister har i decennier varnat för de katastrofala konsekvenserna av de pågående klimatförändringarna. Ändå fortsätter vi att beskriva varje skoningslös orkan, varje förödande översvämning, varje apokalyptisk eldstorm som en ny chockerande larmsignal. Sedan stänger vi av larmet och somnar om.
Det är detta strutsbeteende som gör begreppet ”naturkatastrof” allt mer meningslöst. Människan är fullt kapabel att skapa sina egna katastrofer, bli sin egen marodör.
Los Angeles har brunnit förr. De senaste dygnens närmast overkliga bilder från ett palmklätt paradis förvandlat till ett lågande inferno är intill förväxling lika de skrämmande bilderna från 2018. Då härjades LA av en serie eldstormar, bland dem ”The Wolsey fire” som ensam slukade över 1 500 byggnader och tvingade nära 300 000 människor på flykt.
Faktum är att det alltid har brunnit i Los Angeles-området. Den torra buskvegetationen i bergssluttningarna fungerar som ett slags naturliga tändkuddar som lätt flammar upp i ”wildfires” när den heta ökenvinden Santa Ana sveper ner från nordöst.
Glömskan har snarare gjort tjänst som huvudkudde
Ursprungsbefolkningen brukade regelbundet bränna brandgator för att minimera risken för omfattande bränder. Invånarna i Los Angeles koloniserade i stället de brandfarliga områdena, täckte dem med mattor av villor och matargator.
Mike Davis, en av Rebecca Solnits författarkollegor, också han från Kalifornien, har argumenterat för att de ofta luxuösa bostäderna i norra Los Angeles bergiga förorter i själva verket är ett slags brandbomber som bara väntar på en tändande gnista.
I sin åter aktualiserade bok från 1998, ”Ecology of fear. Los Angeles and the imagination of disaster” visar han hur brandkatastrof har följt på brandkatastrof utan att politikerna, myndigheterna, fastighetsbranschen och, måste man tillägga, villaköparna tycks ha dragit djupare slutsatser. Glömskan har snarare gjort tjänst som huvudkudde.
Förslag till brandförebyggande åtgärder som att anlägga brandgator har avvisats, ibland med argument som kunde vara formulerade av en misantropisk satiriker. En villaägarförening motsatte sig, enligt Mike Davis, preventiva kontrollerade bränder med argumentet att ”svärtade sluttningar och aska i swimmingpoolerna minskar fastighetsvärdet”.
Här hemma i Sverige fortsätter vi att bygga våra villor och bostadsrätter i osäkrade strandlägen
”It never rains in southern California”, hävdade sångaren Albert Hammond i en hitlåt redan 1972. Extrem torka och en Santa Ana-säsong som förlängts in i vintern lyfts fram som orsaker till omfattningen av eldsvådor som nu drar fram som härjande huliganer i den soldränkta storstadsregionen. Också den förklaringen är en repris från 2018. Det är även insikten att naturen inte har självradikaliserats. Extremismen är människans verk.
Vi vet det. Vi vill så gärna glömma det. Här hemma i Sverige fortsätter vi att bygga våra villor och bostadsrätter i osäkrade strandlägen, där havsutsikten ännu garanterar värdestegringar trots risken för att havet en dag kommer att trycka in panoramafönstret. Vi röstar fram en regering som prioriterar ”priset vid pump” framför försök att göra det möjligt också för framtida barn att uppleva lyckan i att åka skidor i ett naturligt snölandskap.
Energiminister Ebba Busch är just nu på resa i Kalifornien. Kan intrycken därifrån minska hennes iver att hälla bensin på brasan? Den förhoppningen kan man nog tryggt glömma.
Läs fler texter av Per Svensson.
