Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Blixtar, översvämningar, en våldsam brand och våldsamma protester – klimatmötet i Belém kommer att bli ihågkommet som ett av de mest kaotiska. I den tropiska hettan döpte president Lula för två veckor sedan mötet till ”The COP of truth”.
Men den sanning som avslöjades är tyvärr inte vacker.
Klimatmötet i Amazonas var på sätt och vis det första som var på riktigt. Fram tills nu har förhandlingarna mest handlat om att skapa ett regelverk för världens klimatarbete.
Vilket mål vi ska ha för begränsning av uppvärmningen? 1,5 grader.
Hur mycket klimatpengar ska den rika världen stötta de fattiga länderna med? 300 miljarder om året till 2035.
Ska rika länder få betala fattiga länder för att minska utsläpp åt dem? Ja.
Det finns massor av problem med de beslut som har fattats, men nu är allt på plats. Parisavtalet har dessutom redan gett en häpnadsväckande effekt. För drygt 10 år sedan såg det ut som att världen var på väg mot 3-4 graders uppvärmning. Nu ser vi ut att gå mot 2,3-2,5 graders uppvärmning, om länderna håller vad de lovat i sina klimatplaner.
Det är dock fortfarande mycket långt ifrån vad som krävs för att undvika en klimatkatastrof. Nu, i Belém, handlade mötet därför inte om regler. Det handlade om handling.
Sanningen om vad som krävs för att klara 1,5-gradersmålet är obekväm. Omställningen måste öka något oerhört i tempo. Just nu beräknas utsläppen minska med 5 procent de kommande tio åren. De behöver minska med 5 procent om året.
För att nå dit måste fossila bränslen fasas ut. Avskogningen måste stoppas. Utsläpp måste bort från ståltillverkning, cementtillverkning och jordbruk. Samtidigt måste världen lägga oerhörda summor på att skyddas mot klimatkrisens allt värre effekter, eftersom vi hittills misslyckats med att bromsa uppvärmningen. I stället tycks den accelerera.
Under klimatmötet fanns det länder, som Saudiarabien, som menade att 1,5-gradersmålet nu borde överges. Det möttes av enormt motstånd, enligt DN:s källor – men samtidigt vet alla att gränsen snart kommer att passeras.
Därför nämns också, för första gången i ett klimatavtal, o-ordet.
”Overshoot”.
Världens länder enas om att försöka begränsa både hur mycket och hur länge temperaturen stiger över 1,5 graders global uppvärmning.
Att O-ordet har kommit in i klimatförhandlingarna är ett tragiskt bevis på att de har misslyckats. Men ”overshoot” är också i sanningens namn ett bästa scenario – snudd på utopiskt. Mer realistiskt är att världen fortsätter vidare uppåt när 1,5 grader passerats.
Är de globala klimatförhandlingarna – som trots allt skapades för att ta fram ett regelverk – rustade för att hantera denna jätteutmaning?
Om man är optimistisk finns det i Belém-avtalet argument för att svara ja:
● Lanseringen av ”Belém transition compass”, ett sorts arbetsprogram där ambitiösa nationer ska träffas för att prata om hur de kan fasa ut fossila bränslen och stoppa avskogning.
● Den nya fonden Tropical Forests Forever Fascility som ska skydda regnskog.
● Löftet om trefaldigande av stöd för klimatanpassning i fattiga länder till 2035.
● En uppmaning till världens länder att till fullo implementera sina klimatplaner – och att försöka göra mer.
I bästa fall är de nya åtagandena som tumskruvar som skruvas åt och fortsätter pressa temperaturkurvan nedåt.
Men så finns det den motsatta bilden. Där man pekar på att världens fossilgiganter –Ryssland, Saudiarabien och USA – inte är ett dyft intresserade av att ingå i någon omställningskompass.
Att Kina, som skulle vara den nya gröna hjälten, lierade sig med skurknationer när en global färdplan för omställning bort från det fossila kom på agendan.
Att USA inte ens är med i förhandlingarna längre.
Samtidigt är det inte ett alternativ att lägga ner klimatmötena. För vad händer då? Någon annan institution för att gemensamt försöka få ner utsläppen finns inte.
Kanske är svaret reform. Att ta det fordon som finns och göra en retrofit för att ta världen dit den behöver komma. För en sak är säker: just nu kör vi för långsamt – och alltför ofta åt fel håll.
