Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns en beskrivning av klimatkrisen som går ungefär såhär:
Klimatkrisen är inte så farlig. För några få år sedan var vi på väg mot 5-6 graders uppvärmning – nu är det nere i 2,5-3 grader. Visst blir det jobbigt, men det är ingen katastrof.
På senare tid har den dykt upp lite överallt. Inte bara hos Bill Gates och högertidskrifter, utan också mellan raderna i Sveriges Radio och SVT. Till och med hos kulturvänstern, som i komikern Ola Söderholms klimatprat i podden Stormens utveckling.
Jag ska erkänna, det påverkar även mig. Var det inte så farligt, trots allt?
Som jag ser det finns det några olika förklaringar till det som sker.
Ett: vi har misslyckats.
Världen har redan uppnått ungefär 1,5 graders global uppvärmning. Till 2050 går vi mot två grader. I teorin är det möjligt att få ner temperaturen igen genom så kallade negativa utsläpp, men det är mest en räkneövning. 1,5-gradersmålet är kört.
En försvarsmekanism kan då bli att spela ner konsekvenserna av misslyckandet. Ett strategiskt misstag hos klimatrörelsen, kallad deadline-ism, gör det också lätt att välja den vägen.
Vi har sett klockor som räknar ner och utsläppsbudgetar som tar slut, riktat mot 1,5-gradersgränsen. Men vad händer när man passerar deadline – och apokalypsen uteblir?
Nu är vi där. Vi ser visserligen konsekvenser av klimatkrisen överallt. Vintrar som töar bort, katastrofala bränder och översvämningar, stigande matpriser. Invånarna på Tuvalu gör sig redo att lämna sitt sjunkande land. De tropiska korallreven bedöms till stor del vara bortom räddning.
Världen 2026 är tveklöst på många sätt dystopisk, men vi har också vant oss. Få ögonbryn höjs när jättebränder härjar i Sydamerika eller byar i Frankrike svämmas över. Och är det vi upplever ett existentiellt hot? Nej.
Två: vissa larm har varit överdrivna.
Det tydligaste exemplet på detta är att det värsta IPCC-scenariet från 2011, RCP8,5, ofta feltolkades. I debatten döptes det till ”business as usual” – men det har i själva verket alltid varit ett extremt scenario. I stället följer världen just nu ett medelscenario, RCP4,5, som DN rapporterat om tidigare.
Tre: det sker framsteg i klimatomställningen.
Vi lever i en boom av grön teknik, främst inom förnybar energi. Samtidigt verkar kolkraften ha nått en platå enligt det internationella energiorganet IEA. Det gör att världen nu har 80 procents chans att begränsa uppvärmningen till tre grader.
Problemet uppstår om man avslutar sin analys av läget här. För vad är det för värld som väntar om vi går mot tre graders uppvärmning?
En ny studie ger en bild. Studien, som publicerades i tidskriften One Earth för ett par veckor sedan, beskriver hur jorden kan vara på väg mot det som kallas ”hothouse earth”, där klimatet fungerar på ett helt annat sätt än i dag. Vädermönster förändras permanent. Regnskog försvinner. Havens strömsystem förändras radikalt eller slås ut. Kustområden över hela planeten försvinner i havet.
”Jordens klimat lämnar nu de stabila förutsättningar som har stöttat mänsklig civilisation i årtusenden”, inleder forskarna studien.
Nu ska det sägas: detta är en studie. Men den sätter fingret på en aspekt som alltför ofta glöms bort i klimatdebatten: riskperspektivet.
Hela mänsklighetens civilisation är uppbyggd i en klimatologisk anomali, när temperaturen har legat märkligt stabilt under runt 10 000 år. Allt vi ser omkring oss – vår matproduktion, de städer vi bor i, våra framgångsrika skydd mot extremväder – är uppbyggt för att fungera i ett temperaturspann på endast ungefär en grad.
Nu pressar människan ut jorden ur denna klimatologiska trygghetszon. Vad kommer det att leda till? Hur motståndskraftig är vår civilisation mot de chocker som väntar?
Ja, vi har nått stora framsteg i klimatarbetet. Ja, en del av larmen från 10-talet har visat sig vara överdrivna.
Men vi kan inte ropa fara över.
Läs fler texter av Peter Alestig
