Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Så här minns jag det. Jag vaknar. Det är svart. Inte mörkt, inte dunkelt, inte nyanser av nattgrått. Svart. Men det är inte den blindes mörker – som för övrigt inte lär vara svart, utan snarare en mjölkigt rödmörk skumhet – för jag kan se. Det finns bara inget att se. Mina lemmar är stela, som de blir efter att ha vilat länge i en obekväm ställning, och de ömmar litet när jag sträcker på dem. Men jag kan knappt sträcka på dem. Fötterna slår nästan genast i något i mörkret och benen förblir något böjda.
Jag söker med mina fingrar ut mot kanterna, och även där tar det obehagligt nog nästan genast stopp. En skrovlig yta. Jag bemannar mig, låter ena handen klättra upp längs den vågräta ytan vid sidan om mig. Inte heller där kommer den långt. Ett nytt stopp. Fingrarna trevar vidare, på ytan som finns där strax ovanom mitt ansikte. Jag känner genast igen materialet. Och det är nu som jag verkligen får panik.
Mina fingertoppar drar över stickiga, grovhyvlade träplankor. Jag är inspärrad. Som en levande begravd. Ingen vet var jag är. Ingen vet om jag ens lever. Jag vrålar rakt ut, så det spänner i halsen, vrålar så där vilt som jag tänker att man vrålar när man håller på att tappa sitt förstånd. Och där vaknar jag.
Du var inte den ende som miste sin frihet vid den tiden. Uppåt tjugo andra journalister och reformsinnade politiker ska ha spärrats in av samma skäl, och precis som du utan rättegång
Du fängslades den 23 september 2001 av den eritreanska polisen. Det var en söndag. Platsen var Asmara och anklagelsen var ”brott mot landets säkerhet”. Vilket givetvis var strunt. Ett svepskäl. Det du kastades i fängelse för var att du i tidningen Setit (som du arbetade för och var delägare i) skrivit om behovet av demokratiska reformer i Eritrea. Du var inte den ende som miste sin frihet vid den tiden. Uppåt tjugo andra journalister och reformsinnade politiker ska ha spärrats in av samma skäl, och precis som du utan rättegång. Minst tio av dem ska sedan dess ha dött. Vi vet att tortyr förekommit. Vi vet att du torterats. Du är troligtvis den journalist i världen som suttit inspärrad allra längst. Utan laga process och utan rättegång. I ensamcell. I dag i 25 år. Vi kan alla räkna: det är 300 månader, 9 131 dagar.
Så vem är jag, där jag sitter vid mitt sammetsdraperade skrivbord, på min ergonomiska stol, aningen däven i kroppen efter att ha intagit litet för mycket frukost (te, rostat bröd med salami, äppeljuice, och läst morgontidningarna), med Schuberts stråkkvintett diskret ljudande ur den vita högtalaren, med stråk av låg sol som slår in genom fönstren över golven där katten vilar lojt, med åsynen av den höga, vackra, kallblå septemberhimlen där utanför, lätt förväntansfull inför en lunch som väntar på ett ställe jag aldrig besökt, och tankarna flygande än hit än dit över olika vardagsgöromål, att i all min trygghet och välmåga denna morgon skriva och påminna om Dawit Isaak?
Kanske för att fallet är så förbannat upprörande, och att det ingalunda blir mindre upprörande ju mer tiden går. Snarare tvärtom. Ja, glömska är tyvärr en faktor av tiden, men samtidigt gör var dag som går att den förbrytelse du utsätts för blir ännu något grövre, ännu litet mer upprörande. (Vi kan alla räkna: i morgon kommer du ha suttit inspärrad i 9 132 dagar.) Kanske för att ditt öde, en gång smått unikt i en tid och värld där historien tagit slut och demokratin snart skulle segra överallt, var ett förebud för ett nu som lider av alltför mycket historia och där det ser ut som om demokratin skulle kunna ta slut, och därför hotar drabba allt fler. Kanske för att hågkomst ibland är det enda anständiga att göra. Kanske just för att det som hände, hänt och händer dig är så ofattbart gräsligt, att det bara går att förstå i en mardröm.
Läs mer:
Upprop: Den kommande regeringen måste göra allt för Dawit Isaaks frihet
Erik Esbjörnsson: Att visa korten i fallet Dawit Isaak ligger inte i eritreanska regimens intresse