Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det har författats åtskilliga böcker om Dagens Nyheters ställning i svensk offentlighet. Vi på DN skulle förmodligen bli oroade om det plötsligt inte skrevs om oss. Det är sunt och viktigt att tidningen skärskådas, med tanke på det stora genomslag som vår journalistik har.
Medielandskapet har stöpts om med sociala plattformar och AI-genererat innehåll. Men i Sverige har det professionella redaktionella arbetet – strävan efter att komma så nära sanningen som möjligt – central betydelse.
Att Johan Lundberg, som är knuten till tankesmedjan Timbro, har starka invändningar mot DN är en naturlig del av debatten. Han har sina politiska utgångspunkter och ogillar i sin nya bok ”Rikslikaren” mycket av vad som genom åren skrivits på opinionsplats i DN. Jag är inte ute efter att recensera hans politiska åsikter.
Problemet med boken är att den präglas av just det som Lundberg anklagar DN för – att vara selektiv, att ha en agenda, att förvrida fakta som inte passar in i tesen.
Det handlar inte bara om att han systematiskt förtiger de starka opinionsröster i DN som motsäger hans bild (DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström, som var tongivande under mer än ett decennium, förekommer över huvud taget inte i personregistret).
Värre är hur han återger den nyhetsjournalistik som fått historisk betydelse.
Ta Skånepolisens olagliga registrering av romer i Sverige. Det var 2013 som Niklas Orrenius avslöjade att polisen i Skåne i hemlighet kartlagt över 4 700 romer, varav 1 320 barn och vissa till och med spädbarn. Skånepolisens massregistrering var av en helt annan art än de mindre och fullt rimliga kartläggningar av klanbrottslighet som kriminalunderrättelsetjänsten får ägna sig åt – inom lagens råmärken.
Det enda sätt på vilket Lundberg kan driva sin tes är genom att mörka vad som hände sedan
Romregistret visade inte kriminalitet eller misstanke om brott. Det var ett sökbart uppslagsverk över romska släktband. Hur hängde de kartlagda ihop? Genom sin etnicitet.
Avslöjandet väckte stor uppmärksamhet och utlöste enorm oro hos många av Sveriges romer: ”Finns jag och mina barn i polisens register?” frågade förtvivlade föräldrar Niklas Orrenius. Han hade i sin journalistik kommit över registret och visste hur det såg ut. Han kände till att polisen skapat en ”bra att ha”-databas – till priset av att även laglydiga medborgare blev kartlagda.
Johan Lundbergs anklagelseakt är att DN gav en tillrättalagd bild och försvårade polisens arbete mot klanbrottslighet. Men oavsett vilka brott enskilda släktingar senare dömts för, kvarstår den rättsliga principen: polisen får inte massregistrera ostraffade medborgare och barn på grund av deras släktband och etnicitet. Det enda sätt på vilket Lundberg kan driva sin tes är genom att mörka vad som hände sedan. Han hänger upp sig på enskilda formuleringar från Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och JO för att påstå att registret inte var etniskt, men förtiger att båda myndigheterna förklarade hanteringen olaglig och att den i praktiken fungerade som en etnisk kartläggning.
Det verkligt flagranta är dock att han helt utelämnar att Svea hovrätt 2017 konstaterade etnisk diskriminering.
Vad sa domstolen? Hovrätten slog fast att de personer som tagit staten till domstol funnits med i registret ”enbart på grund av deras etniska ursprung eller, i (ett fall), för att han är gift med en rom”. Domstolen noterade också de historiska proportionerna av fallet: ”Enligt hovrätten är dock detta skadeståndsmål unikt. Såvitt känt saknas motstycke i modern svensk rättshistoria vad gäller liknande så kallade registerskador.”
Inte ett ord om detta hos Johan Lundberg.
Staten hade enligt domstolen överträtt polisdatalagen och brutit mot flera artiklar i Europakonventionen.
Man kan bara anklaga DN för att ha hittat på att romregistret var olagligt och baserat på etnicitet om man samtidigt väljer att låtsas att denna rättsprocess inte existerat. Men kanske tycker Johan Lundberg att också Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt är en del av den agendasättande konspirationen?
Det är värt att påminna om vad domstolsprövningen faktiskt mynnade ut i – inte för DN:s skull, utan för att de olagligt registrerade har rätt till upprättelse. Vi lever i en tid där fundamentala mänskliga rättigheter, som format västvärlden, är under attack. Människor klumpas ihop och görs till syndabockar. Diskriminering på etnisk grund motiveras i jakten på brottslingar.
DN kan leva med att ifrågasättas; med ungefär 150 publiceringar per dag är vår journalistik inte felfri. Vi trampar ibland snett, även om ambitionen är att göra rätt.
Man märker avsikten – och blir beklämd
Det är dock upprörande när Johan Lundberg konsekvent använder intellektuellt ohederliga metoder. DN:s Mellanösternkorrespondent Emma Bouvin anklagas för att utan kritiska frågor förmedla anklagelser om folkmord från en välkänd israelisk journalist, när den kritiserade artikeltexten i själva verket är betydligt mer nyanserad. Vidare försöker han tillskriva kulturchef Björn Wiman obehagliga åsikter genom att klippa bort anföringsverbet och källhänvisningen till en israelisk författare, samt helt mörka att Wiman i det direkt efterföljande stycket explicit tar avstånd från alla analogier mellan kriget i Gaza och Förintelsen.
Johan Lundbergs metoder bygger alltså inte på saklig granskning, utan på selektiv citering, radering av kontext och ren förvanskning. Man märker avsikten – och blir beklämd.
DN är en liberal tidning. Vi står fria från alla partier och organisationer och verkar i en humanistisk upplysningstradition – för tolerans, demokrati och en fri ekonomi, som det heter i sidhuvudet på ledarsidan.
Det finns ingen motsättning mellan de orden och en nyhetsjournalistik som syftar till att försöka komma så nära sanningen som möjligt.
Läs mer av Peter Wolodarski här.