Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Även om jag hade velat så hade det liksom inte riktigt varit möjligt att delta i ytterligare en subkulturell era efter att knappt ha överlevt 90-talet i Stockholm. Så den epok som den amerikanska tidningen Vice så skamlöst roligt nu tar äran av i sitt virala bokslut ”The rise and fall of the ’hipster music’ era, 2000-2014” får mig i första hand mest att minnas den märkliga musik som plötsligt dök upp i flödet och skulle recenseras.
Först artister som CocoRosie, Devendra Banhart, Animal Collective och Joanna Newsom – tillhörande den så kallade ”freak folk”-genren. Jag och många med mig kämpade hårt för att tycka om dem. Något år senare anslöt Bon Iver, Ariel Pink, Fleet Foxes, Real Estate, Dirty Projectors, Deerhunter, Vampire Weekend och många andra. De gjorde saken lite lättare. Vissa var bra på riktigt, andra mest av allt bra på att uttrycka en tidsanda.
Det verkligt jobbiga var att alla började tjata om Brooklyn. Det var plågsamt att se Stockholm liksom förlora det kollektiva självförtroende som hade varit så starkt under 90-talet
Det verkligt jobbiga var att alla började tjata om Brooklyn. Det var plågsamt att se Stockholm liksom förlora det kollektiva självförtroende som hade varit så starkt under 90-talet. För sen kom de där mössorna. Vi behöver inte gå in på dem nu när alla just har glömt dem.
När allt kulminerade framåt mitten av 2010-talet minns jag att jag noterade att nästan inga band längre använde hi-hat. Popmusikens klassiska fyrfyra-komp var nu ersatt av pukor och percussion. Och vad värre var: en helt ny subgenre hade dykt upp och liksom kommersialiserat skiten ur hipsterismen, en genre som Vice så träffande valt att döpa till ”stomp clap hey”.
Föregångarna var britterna Mumford & Sons. De tycktes alla vara barn till hedgefondmäklare som träffats på fina skolor, klädde sig som amerikanska lokförare och populariserade en typ av stompig folkpop som på ett läskigt sätt gifte sig med EDM och förebådade några av Aviciis värsta ögonblick. Men band som Of Monsters and Men, The Head and The Heart och Noah and The Whale ska inte komma undan. Det var en mörk tid i musikhistorien.
Själva musiken visade sig vara ovanligt flyktig till sin natur, i många fall så starkt knuten till sin tid att den – och artisterna som gjorde den – haft svårt att överleva
Men det var också en tid när ekonomen Richard Florida lanserade sina teorier om ”den kreativa klassen” och gentrifiering blev ett medvetet grepp i modern stadsplanering. Hipstern blev den som gjorde platser så coola att de stora varumärkena och byggbolagen senare kunde casha in. En kapitalismens förtrupp. Hipsterkulturen var aldrig politisk, snarare entreprenöriell.
I efterhand framstår hela epoken som märkligt kalkylerad. Som en tid då kulturproduktion, fastighetsspekulation och identitetsskapande flöt samman. Hipstern trodde sig stå för något, men visade sig ofta bara råka vara först med att flytta in i ett område vars bostadsrättspriser snart skulle tredubblas.
Och själva musiken visade sig vara ovanligt flyktig till sin natur, i många fall så starkt knuten till sin tid att den – och artisterna som gjorde den – haft svårt att överleva och upprätthålla relevans mer än i stunden.
Läs fler texter av Po Tidholm