Raye tar i från tårna på nya albumet

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ingen blir förvånad av att få veta att 28-åriga engelskan Raye gått i samma plugg som Adele och Amy Winehouse. Londonskolan BRIT School är finansierad av musikindustrin och har sedan starten 1991 genererat skivbolagen god avkastning på investeringen. Den senaste succén att komma därifrån heter Olivia Dean, som både toppat listor och blivit mångfaldigt prisad för sin jazzanstrukna pop. Raye och hon är kompisar, och vänskapen märks också i uttrycken. Retrokänslan, som också återfinns hos de nämnda, äldre alumnerna, ligger bekvämt utbredd över precis varje ton.

Raye hämtar sina historiska influenser från storbandsjazz, rivig kabaretmusik och, förstås, gammal soul. ”This music may contain hope” är hennes andra album och är skapat med målsättningen att hjälpa andra. Tonen är bitvis mässande, som i det inledande, talade spåret där lyssnaren får följa med på en vinglig promenad i Paris. Den utmynnar i den storslagna balladen ”I will overcome”, där Raye mot bakgrund av en maffig orkester tar i från tårna i en text om att besegra livets svårigheter. ”Funny some people say I remind them of Amy”, muttrar hon i mungipan, om kollegan som dog alldeles för ung.

Pastor Al Greens gästinhopp på ”Goodbye Henry” förstärker givetvis associationerna till kyrkorummet, med högt i tak och god plats för en massiv ljudbild och en sångerska som älskar att låta rösten breda ut sig. Men bäst, och roligast, är Raye i Englandsettan ”Where is my husband!”. En rar, liten bagatell med ösigt blås som för tankarna till eviga soulbangers från 00-talet, som Beyoncés ”Crazy in love” och Ameries ”1 thing”. De maximalistiska anspråken på ”This music may contain hope” är för tunga för att de hela 17 spåren ska orka hålla uppe energin. Ironiskt nog kan man tycka, skulle Raye nå högre om hon inte alltid tog så otroligt mycket sats.

Bästa spår: ”Where is my husband!”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Sara Martinsson.