I alla år / hängde moderns päls / varsamt inplastat / i källarförrådet / drömmen om det / som aldrig blev
Dikten gick att läsa i Dagens Nyheter under våren. Undertecknad en läsare. De sex raderna ramar i all sin enkelhet slagkraftigt in en av kläders främsta förmåga: att få fäste i minnesbanken. Stundtals inklusive en fysisk effekt, likt en syrlig smärta runt solarplexus.
Att kläder huserar minnen är en självklarhet för de flesta. Böcker är skrivna och forskning har gjorts med idén som grund. Gluttas det in i garderoben passerar en skymt av livet i revy, för jämsides sömmarna, inunder ullblandningar, fejksilke, denim, bomull och akryl, har det vuxits och verkats och åldrats.
I ett avsnitt av P1-programmet ”Stil” från 2009 pratar den då 66-åriga finlandssvenska före detta modellen Carita Järvinen om hur kläder nog får själ när de kläs på en människa. ”De är mina gamla vänner”, säger hon på övervåningen till sitt hem, och refererar till burna bragder från modellåren: en fransig festblåsa, gröna utnötta boots, ett gäng Chaneldräkter.
Men precis som med alla relationer, kan de surna till. Vänner blir till ovänner. Själar blir till spöken. Klädsliga sådana? Icke undantaget.
Detta känsloskifte kan ske dramatiskt och abrupt eller komma smygande över tid. Kanske om plagget bärs vid stunder som inte går som planerat, som kanske rentav går åt skogen. Eller när, som i läsardikten ovan, idéer om ett framtida leverne aldrig tar sig bortom drömstadiet. Snart reflekterar plaggen sorg, skam, hat, förlust. På så sätt blir de kläder vi bär, eller kanske snarare inte bär, en chans för det förflutna att med vassa klor greppa tag i tröjärmar och byxben. Det blir, helt enkelt, oskönt hemsökt i klädhögen.
Trots sin skräckinjagande innebörd rör sig det hemsökta frekvent inom klädernas värld, på flera plan. Zombies! Varulvar! Vampyrer! Alla har de på sistone synts svassa ner längs nischade catwalks. Journalisten Daniel Björk skriver i Bon om hur modets förflutna kommit ikapp: vintagevurmen har i några år varit definitiv, men allt tydligare blir hur dåtidens mode har högre kulturellt värde än samtidens. Dessutom presenterades nyligen siffror på hur second hand-appen Vinted är den tredje största klädförsäljaren i Storbritannien, räknat till kundantal.
Privat är dock gengångarmentaliteten snarare tidlös än trendig, samt mer eller mindre traumatisk. En redaktör för en tungviktare i tidningsbranschen fick på sin första dag på jobbet en kommentar om hur gulligt det var att hon klätt upp sig – och den prickiga kjolen återsåg aldrig dagens ljus. Online kastas klänningar och hoodies till marken med ett efterföljande långfinger riktat mot den nybildade klädhögen, intill texter som ”hade inte jag på mig det här när…”.
Det handlar ofta om breakups, övergrepp eller missfall. I Lena Dunhams memoar ”Famesick” sitter ”Girls”-skaparen i gynstolen efter att hon precis sexuellt utnyttjats, och ser i stigbyglarna sina träskor: ”The ones I would never be able to wear again.” Kanske hemsöktes även Napoleons garderob, då han strax efter Waterloo, under sin Sankt Helena-exil, började bära enklare kläder.
De kläder som i stället sparas för att bäras när tiden är inne – för idealkroppen eller ideallivet – innebär en annan typ av hemsökeri, då kläderna sammanlänkas med idealets eviga strävan. Ett koncept som är uppbyggt för trånande, eftersom mållinjen ständigt flyttas utom räckhåll. I DN beskriver Thilde Wolf, doktorand i teoretisk filosofi, problematiken: ”Problemet uppstår när vi väntar med att leva tills idealen uppfylls, när framtiden tänks som ett helt annat tillstånd än nuet – som om livet ännu inte börjat.” Plaggen leder således till en plågsam väntan på att livet ska ta vid, i samma stund som det, givetvis, aktivt pågår.
Trots att paltorna är negativt nedfläckade, kan de vara svåra att göra sig av med. Klädesplagget kan ju exempelvis ha varit en ekonomisk investering. Men det vi har i garderoben upplevs allt som oftast som en del av oss själva, ett förlängt jag, vilket modevetenskapen ofta återkommer till.
I ”Glaskupan” låter Sylvia Plaths romanfigur sina plagg, starkt kopplade till en identitet som det desperat är dags att lämna, dras med i vinden över balustradkanten: ”Bit för bit, matade jag nattvinden med alla mina kläder, och de grå tygstyckena fraktades fladdrande hit och dit, som askan efter en älskad människa, för att slå sig ner än här, än där, exakt var skulle jag aldrig få veta, i New Yorks mörka hjärta.”
Det vi har i garderoben upplevs allt som oftast som en del av oss själva, ett förlängt jag.
På www återkommer hur den outfit som bars när något dåligt inträffade plötsligt är förbrukad, då den bär på dåliga energier. Samma sak med andra psykiskt påfrestande plagg; de rubbar ens current state of energy. Att se tingen man omgärdar sig med som mer än fysiska är i tiden; de senaste åren har intresset kring spirituell hälsa vuxit markant. En sökning på temat leder till en uppsjö tips och trix på hur ett intakt energifält bibehålls – och garderobsrensning är ett av dem. Termerna som brukas klingar av nyandlighet: det är en closet cleanse, en wardrobe healing, och när klädesplaggen med minusenergi sorterats bort påminner vissa om att tända eld på en bunt salvia.
Spirituellt eller ej så pekar forskning på att garderobsrensning kommer med hälsofördelar. Vogue refererar till det som en tarmsköljning – oglamouröst, något smärtsamt, men befriande.
Sommaren 2024 var det premiär för tv-serien ”The gentle art of Swedish death cleaning”, där amerikaner, med hjälp av några svenskar, lär sig svensk döstädning. Praktiken innebär att rensa i hemmet innan man kolar av, så att de som finns kvar i jordelivet inte ska få lika mycket ting att handskas med. Kanske kan döstädningen sommaren 2026 i stället referera till att reflektera kring de hemsökande halvdöingarna som hänger på galge? Och låta somliga gengångare gå ner i graven för gott (återvinn!), andra vandra vidare (sälj! ge bort!). Några kanske till och med får chansen att återuppstå.
”Pälsen fick hänga i vår garderob i flera år”, sms:ar diktskrivande Helena Ringström, dotter till modern med den varsamt inplastade jackan. ”Jag bar den aldrig. Till sist skänkte jag den till Myrorna. Jag hoppas att den får uppfylla någon annans drömmar nu.”
