Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Efter tjugo år av krig och äventyr kommer Odysseus hem till Ithaka, där hustrun Penelope och sonen Telemachos väntar på honom. Återföreningen stundar. För att inte bli igenkänd av friarna som har belägrat hovet klär Odysseus ut sig till en tiggare. I denna skepnad närmar han sig hemmet, ledsagad av svinaherden Eumaios.
Framför palatset får de syn på en gammal hund. Den är vanvårdad, stackaren, och ligger (enligt Ingvar Björkesons översättning av den sjuttonde sången) i ”en hög av spillning” med pälsen full av löss.
Det är Argos, Odysseus gamla jakthund – han som, då Odysseus drog i väg till Troja, ännu var en unghund under utbildning, men som enligt Eumaios har visat sig överlägsen alla andra hundar i snabbhet och styrka. Med den poetiska licensens hjälp har han väntat på sin herre i två decennier. Och så fort Odysseus har gått in i palatset tillåter han sig att somna in, bortryckt av ”den svarta dödens gudom”.
Argos är inte den enda hunden som förekommer i de homeriska eposen. Eumaios själv har fyra stycken, som vaktar hans gård och som ”liknar otämda vilddjur”. Över huvud taget brukar hundar markera någon form av trösklar. Dessa kan vara konkreta – ingångar till hus! – eller symboliska, i bemärkelsen att Odysseus måste ta sig förbi dem för att berättelsen och hemresan ska fortskrida mot sitt slutmål.
Likväl sticker Argos ut. Han är den enda hunden i ”Odysséen” som nämns vid namn. Det grekiska adjektivet argós – samma ord, för övrigt, som göms i det viktiga litteraturkritiska begreppet enárgeia, ”åskådlighet” – kan betyda allt från ”ljus” och ”skinande” till ”snabb”.
Argos verkar ha varit allt detta. Och när han får syn på Odysseus reagerar han som hundar gör: ”Nu då på nära håll den kände igen kung Odysseus / viftade den med svansen glatt och lät öronen sjunka / men var för svag för att resa sig upp och gå fram till sin herre.”
Sentimentaliteten hade ju inte gjort sitt jobb, så att säga, om inte många av de grekiska åhörarna själva hade känt och älskat hundar
Som ägare till en trött gammal hund ska jag villigt medge att jag är överkänslig. Men är det inte en oerhört rörande scen? Särskilt gripande är kanske det faktum att den måste ha haft en snarlik effekt redan på Homeros tid. Sentimentaliteten hade ju inte gjort sitt jobb, så att säga, om inte många av de grekiska åhörarna själva hade känt och älskat hundar. Så sett är scenen ett praktexempel på enárgeia: den får publiken att se Argos framför sig.
Och att empatisera med honom, för den delen. Verbet ”kände igen”, enóēsen, av grundformen noéō, kan också betyda ”tänka” eller ”förstå” (med förnuftet, noûs). Det är alltså slående tydligt att Argos är en intelligent varelse. Jag förmodar att det i alla tider och kulturer har funnits människor som uppfattar hundar så. Men ändå – längre bort från den tidigmoderna synen på djur som själlösa automata kan man inte komma.
Läs mer:
Per Svensson: En kulturhistorisk kärleksförklaring till människans bästa vän
Jan Eklund: Den plågade Odysseus är sommarens hetaste kille