Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Till skillnad från koreansk k-pop har j-pop, den japanska motsvarigheten, aldrig riktigt slagit igenom utomlands. Det är kanske inte så konstigt: om k-popen är internationell och eklektisk är j-popen i regel lokal. Den inhemska marknaden är så pass stor att de japanska skivbolagen saknar incitament att rikta sig utåt.
Det innebär bland annat att ett infantilt kvinnoideal som inte längre fungerar i övriga världen, utom möjligen i Frankrike, är förbluffande dominant. J-popen har tagit begränsat intryck av den sexigare, kaxigare och hiphopinfluerade stil som syns på de koreanska scenerna: i stället råder skoluniformer, loafers och fniss för hela slanten.
2000-talets mest framgångsrika japanska popgrupp heter AKB48. Bokstäverna i namnet står för Akihabara, den stadsdel i Tokyo där gruppen har sin egen konsertlokal. Konserter äger rum i stort sett dagligen. Tanken med AKB48 är nämligen att medlemmarna ska gå att träffa. För att alla ska kunna hitta sin favorit, sin oshi, är de unga kvinnorna i gruppen sällsynt många: i dagsläget 45, och cirka 250 totalt sedan starten 2005.
Eftersom jag befinner mig i Japan mejlar jag i naivitet AKB48:s management och frågar om pressbiljetter. De svarar inte, kanske för att de är upptagna med en skandal. I slutet av juni meddelades nämligen att AKB48 för första gången har gett en medlem sparken. 21-åriga Mei Hanada har ertappats med att ha någon form av relation med ett manligt fan vid sidan av de officiella aktiviteterna.
Hanada reagerar genom att lägga upp en video på X där hon visar sig med snaggat huvud. Hon påstår att ledningen har pressat henne, ställt olämpliga frågor om hennes sexliv och krävt att hon skulle raka av sig håret för att demonstrera sin ”uppriktiga vilja” att vara kvar i AKB48.
Hela poängen är ju att AKB48 ska tjäna som projektionsyta för de övervägande manliga fansens fantasier; verkliga partners strider mot konceptet
Skivbolaget förnekar anklagelsen, och det är så klart möjligt att Hanada ljuger. Likväl för skandalen tankarna till en snarlik sådan 2013, då en annan medlem uppträdde med rakat huvud efter att ha brutit mot det (åtminstone på den tiden) formella förbudet att dejta. Hela poängen är ju att AKB48 ska tjäna som projektionsyta för de övervägande manliga fansens fantasier; verkliga partners strider mot konceptet.
På 90-talet gällde dejtningförbudet även många västerländska pojkband. Sedan grydde två kollektiva insikter. Ett: parasocialt begär låter sig sällan hindras av världsliga fakta. Och två: många föredrar en främling i ett förhållande framför ömsesidighetens potentiella fasor och besvikelser. Alternativt tänker de att det är det enda de kan få.