Rebelliska ”The uprising” är befriande antiauktoritär

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Den amerikanska distributören var orolig att en film som handlar om ett bondeuppror i England 1381 inte skulle locka publiken och la initialt till undertiteln ”The rise of Robin Hood”. Vilket var lite tokigt med tanke på att den fiktiva frihetsfantomen härjade minst 200 år tidigare än händelserna i ”The uprising”.

Men jag förstår frestelsen, berättelserna är snarlika (och medeltida texter har faktiskt placerat ut en Hood-liknande figur lite här och där).

Pesten har raderat ut hälften av befolkningen och kriget mot Frankrike dränerar den 14-årige kungens pengabinge varför han, eller snarare hans giriga rådsmän, lägger ytterligare skatter på det redan lidande folket. In kliver Ploughman, en vanlig bonde som till slut får nog och dödar en av kungens fogdar och snart rullar den stora revolten igång. En enorm trashanksarmé marscherar mot Towern i London där unge kung Richard II har låst in sig.

Stridsscenerna går ömsom i slowmotion, ömsom i hårt klippta actionsekvenser

”Uprising” lockar lätt ett äventyrsfan som hade sitt mentala pojkrum tapetserat med galanta rebeller, men som nu föredrar att det befolkas med mer skamfilade typer. Det gäller nog även den brittiske filmskaparen Paul Greengrass som under stridens gång gör Ploughman (spelad av en besjälad Andrew Garfield) allt mer svartsynt, låter honom fundera på hur en rättfärdig kamp kan gå över i pöbelvälde. Nej, det är inte Nobelpris-stoff, Greengrass är främst ute för att leverera historisk action, men det ger ändå just det här genrebidraget en aning mörkare nyans.

Men så är det också Greengrass hemmaplan: Verklighetsförankrade actiondramer med en energisk framåtrörelse, kantad av trovärdig och ambitiös realism – som i ”Bloody Sunday” om slakten i Nordirland 1972 och som terrordådsfilmerna ”United 93” och ”22 july” (om Utøya). Så även här, där det mesta går i grått, där stiliga scenbyggen (mestadels digitala) ger oss Londons korsvirkeskvarter insvepta i smuts och rök. Stridsscenerna går ömsom i slowmotion, ömsom i hårt klippta actionsekvenser som får leran och blodet att stänka in i salongen. Kaos och koreografi i effektiv förening.

Konflikterna är enkla men förklaras tyvärr ändå i ord, vilket må vara hänt. Den första gången. Men Greengrass låter pöbeln yla samma premisser en gång till, stöta ur sig övertydligheter som poppar upp i folkhavet likt pratbubblor i en serietidning (kommentarer tillagda i efterbearbetningen, kanske intvingade av finansiärer som inte litar på vår slutledningsförmåga). Synd på så rart blodstänkta ärtor.

”Uprising” är i alla fall uppfriskande antiauktoritär. För vad var väl Robin Hood, Ivanhoe och de andra gamla hjältarna om inte systembevarande rojalister. I deras myter möter vi regenter som är i grunden godhjärtade, som antingen förleds av folkföraktande ämbetsmän eller befinner sig på annan ort medan en usel släkting härja fritt i landet (jag tittar på dig, Prins John). Men när den gode kungen (gärna Richard Lejonhjärta) återkommer, lägger sig rebellen och spinner vid hans fötter.

Även Greengrass trampar i det häradet men behärskar sig och håller sig (i princip) till källorna – och avslutar med en upplösning som faktiskt, trots den intertextuella tidsvurpan, kan ses som en kickoff för en mer tungsint Robin Hood.

Se mer: Sevärd brittisk medeltid: ”Excalibur” (1981), ”Braveheart” (1995), ”Macbeth” (2015).

Läs fler film- och tv -recensioner