Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”Har vi inte tillräckligt med bögar i den här stan”, säger ägaren till nattklubben Babel trött när ytterligare en dragshow knyts till hans verksamhet. Avgörande för hans överlevnad är nu att sonen Timbi får dit den legendariska saxofonisten, salsasångaren och ”langare av minnen från framtiden” (ett coolt epitet av många som aldrig får någon relevans för historien), försvunnen någonstans i klubbvärldens helveteskretsar.
Till sin hjälp har Timbi en ung zigenerska (i den här filmen är exotism en rebellisk dygd, ordet ”rom” skulle ta ifrån henne hennes kraft). Hon i sin tur hänger på Babel för att spela kort med Döden, den undersköna ”La Flaca”, om sin dotters liv. Men det är bartendern, ”Apotekaren”, som väljer vilka själar (här kallade skuggor och manifesterade i stenar och kristaller, för varför inte) som ska skördas och ”Dante”, en död soldat med minnesförlust, som utför själva skördandet.
För att nu redovisa några av trådarna och karaktärerna i Gala del Sols vilda skröna från colombianska Calis undre värld. Vem som guidar, vem som söker och vad som är meningen med alltihop ger man snart upp hoppet om att förstå. Hälften av karaktärerna och miljöerna skulle ha strukits vid första manusmötet om del Sol hade velat underkasta sig ett sådant. Poängen är av allt att döma själva överflödet, bejakandet av tillvarons magi och den energiska ambitionen hos alla inblandade att göra något okonventionellt.
Gala del Sol vill gärna övertyga om att hon är lika hemtam i det övernaturliga, men hennes styrka ligger snarare i den ironiska, politiskt medvetna extravagans
Man skulle kunna tro att film och så kallad magisk realism är som skapta för varandra, men hur ofta fungerar det egentligen? Kanske är de militäriskt uppställda raderna av abstrakta svarta bokstäver på en boksida den kontrast som behövs för att magin ska bli synlig.
”Tricket” – som den colombianske Gabriel Garcia Marquez behärskade bättre än någon – är att helt lösa upp, nej, förneka gränsen mellan vardag och metafysik. Gala del Sol vill gärna övertyga om att hon är lika hemtam i det övernaturliga, men hennes styrka ligger snarare i den ironiska, politiskt medvetna extravagans som brukar sammanfattas med ordet ”camp”. Magin blir aldrig mer än new age-parafernalia och de överlastade bilderna töms på innehåll av trötta ”fish eye”-kameravinklar.
Film är alltid magisk realism. Verkligheten förhöjd genom utsnitt, montage och musik. Vardagliga gester och ord som blir delar av en ritual och drar iväg oss på en inre resa. Det behövs väldigt lite för att trigga igång den resan. Del Sols uttrycksmedel är ”mycket” och hennes överlastade tåg står fortfarande och pustar på stationen.
Se mer. Tre andra colombianska filmer: ”Monos” (2019), ”Amparo” (2022), ”The kings of the world” (2023).
Läs fler film- och tv-recensioner
