Det har varit olika faser, men krisarbetet pågår än i dag, säger Mattias Molin.
– Jag vet inte vad man ska säga. Det är ju ett helt orimligt år, fullt av lidande men också av gemenskap och ömsesidigt beroende av varandra.
Sex personer skadades och tio lärare och elever dödades när 35-årige Rickard Andersson öppnade eld inne på skolan den 4 februari 2025.
Mattias Molin satt och åt i lunchrestaurangen då höga smällar började ljuda. Hans första tanke var att det kunde röra sig om en olycka, kanske hade vaktmästaren tappat ett skåp?
Med en kollega började han springa mot ljuden, men när de nådde huvudkorridoren såg de elever välla ut från klassrum i panik.
– Några skrek ”de skjuter, de skjuter”. Då kom det nya skottsalvor och då insåg vi att det är skarpt läge.
Fokus blev att få ut så många som möjligt ur lokalerna och han ”bokstavligen kastade ut elever”, säger Mattias Molin. Snart kom skotten närmare och han insåg att han själv behövde lämna platsen.
Tillsammans med en kollega gömde han sig i ett skyddsrum inne i skolan. Utanför hördes skott och skrik.
– Man förstår att det handlar om människor som flyr för sina liv.
När brandlarmet drog i gång överöstes ljuden. Några timmar senare kunde de lämna rummet med polisens insatsstyrka. I ögonvrån såg han blodspår på golvet längre bort.
Utanför skolan mötte han kollegor som berättade att de såg döda personer när de fördes ut av polis.
Vad gick igenom huvudet då?
– Det var väl behovet av att ta hand om varandra, där och då. Tidigt så såg vi att vi behövde varandra i det här.
Just den tanken har sedan dess varit nyckeln för att hantera året som gått, tror Mattias Molin.
– Det viktigaste har varit gemenskapen, och att ge utrymme för att dela sorg, samtala och att mötas i kärnuppdraget, som är undervisning.
Undervisningen återupptogs redan omkring en månad efter skjutningen. Även om det var tufft var det uppskattat och fungerade som en form av frizon för många, säger han. Sedan augusti är de tillbaka i samma lokaler som innan.
– Platsen är förknippad med trauma, så det är en utmaning för många. Men jag tänker att vi tar steg varje dag genom att fortsätta komma till skolan, att ha våra lektioner och komma tillbaka i våra rutiner. Och vi har ju varandra.
