Utställningar, film och bok
”Sergel. Fantasi och verklighet”
Huvudkurator Daniel Prytz
”Badin. Bortom yta och mask”
Kurator Åsa Bharathi Larsson
”Maronnen”
Salad Hilowle
Nationalmuseum, Stockholm. Visas t o m 10/8 respektive 9/8
”Johan Tobias Sergel. Konstnär och europé”
Magnus Olausson
Bokförlaget Stolpe, 336 sid.
I slutet av 1700-talet var Johan Tobias Sergel (1740 – 1814) omtalad som den främsta skulptören i hela Europa, jämförd med Michelangelo och antikens Fidias. Men kort efter att Gustav III kallat hem honom från Rom begränsades berömmelsen till Sverige – där Sergel i dag också är rätt bortglömd. Nu satsar Nationalmuseum på den största utställningen någonsin om den mästerliga skulptören och tecknaren, presenterad i relation till sitt europeiska nätverk.
I utställningen ”Sergel. Fantasi och verklighet” blickar konstnären självsäkert på sin publik i dansken Jens Juels imposanta porträtt – en korpulent herreman, medveten om sitt värde och moderiktigt klädd i krämfärgad sidenväst, krås i halsen och välkammade lockar.
Det stilfulla porträttet från 1794 återkommer på första uppslaget i Magnus Olaussons praktverk ”Johan Tobias Sergel. Konstnär och europé”. Olausson var tidigare Nationalmuseums chef för samlingarna och inblandad i den monografiska presentationen av konstnären 1990 och ”Sergel och hans romerska krets” 2004. I den nya biografin utreder han varför vår största skulptör genom tiderna endast blev en nationell angelägenhet.
Integrerat i Sergelutställningen får besökarna även möta Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albrecht Couschi (1747–1822). Han var samtida med Sergel, umgicks i samma kretsar och blev känd under namnet Badin. I fem kabinettsrum berättas hans fängslande historia; om hur en svart förslavad gosse i en dansk koloni skänktes till den svenska drottningen Lovisa Ulrika och slutade som en lärd man med ett enormt bibliotek.
Läs mer: Slavpojken på svenska slottet
Som kontext får vi den brutala historien om den transatlantiska slavhandeln, med bojor tillverkade av svensk järnmalm. Här berättas även om det svenska hovet under den gustavianska epoken och Stockholmsmiljön med kända karaktärer som Bellman – dryckesbroder till Sergel och granne till Badin i Klarakvarteren.
I Strömsalen visas därtill en specialbeställd film om Badin, ”Maroonen” av Salad Hilowle. I det trekanaliga videoverket väcks Badin till liv i en poetisk dramatisering och med sina egna ord, bland annat i mötet med fosterbrodern Gustav III och i suggestiva miljöbilder där Sergels skulpturer svischar förbi.
Det är ett mäktigt och makalöst rikt material, där den som orkar igenom allt blir grundligt belönad av all lärdom och förstklassig konst. Enbart huvudutställningen innehåller närmare 400 verk, varav drygt 200 av Sergel och en del som aldrig har visats. Konstnärskollegorna står för resten, till dels verk som huvudpersonen samlat men också betydande inlån.
Lägg till det sidopresentationen av Badin med omkring 100 objekt (inklusive brev och böcker) och Hilowles 26 minuter långa film. Katalogen och biografin är i sin tur på närmare 600 sidor tillsammans, båda i storformat och med mängder av bilder.
Ja, ni förstår varför det är lätt att storkna.
På Nationalmuseum myllrar det av kroppar och figurer i salarna. Publiken får kryssa mellan ståtliga, ofta idealiserade porträtt av verkliga personer och mer fantasifulla skepnader; mytiska hjältar och gudaväsen med kraftfulla bringor och muskulösa lemmar, alternativt sinnligt gestaltade bröst och bakdelar.
Stilmässigt räknas Sergel som en (pre)romantisk nyklassicist, påverkad av idéer om ”det sublima” och ”fruktbara ögonblick”. Hans antikiserande gestalter uppfattades av samtida betraktare som så levande att de ”fattas endast rösten”. Detta sades om förstudien till utställningen första blickfång, mästerstycket ”Faunen” från 1774 – nyvaknad och bakfull.
I både utställningen och den mer detaljerade biografin får vi följa Sergels öden och äventyr i dåtidens Stockholm, Rom, Paris, London och Köpenhamn – och hur han hittade sin blodfulla stil.
Han var son till den tyskfödda hovbrodören Christoffer Sergell och visade tidigt konstnärlig talang. Efter studieåren i huvudstaden på 1750- och 60-talet, fick han ett kungligt stipendium och vistades 1767–78 i Rom. I denna konstens högborg, där konstnärseliten flockades, skapade Sergel lejonparten av sina bästa verk. Det är del 1 av utställningen, del 2 handlar om resten av livet i Stockholm.
Sergel kallades hem för att bli hovskulptör, högt skattad av Gustav III även som ciceron och konstnärlig rådgivare. Men han blev uttråkad av mängden kungliga porträttbeställningar, synliggjorda på podier med stiliga byster en masse. Kungens död blev trots allt ett dråpslag men den såväl socialt som verbalt och konstnärligt begåvade Sergel lyckades ändå bli en förmögen man. Han adlades 1808, då ett l i Sergell togs bort.
Staten har unikt nog i omgångar köpt in nästan hela Sergels produktion och kvarlåtenskap, allt i Nationalmuseums samling. Det gör att vi nu kan följa ”konstverkets födelse”, från skisser på papper, förarbeten i lera, vax och gips, till färdiga skulpturer i marmor eller brons.
I utställningen ingår en scenograferad miljö av hans ateljé som låg på nuvarande Sergelgatan. Skissmaterial visas pedagogiskt i montrar, intill en skalmodell av Gustav III:s staty på Skeppsbrokajen. Här har monarken svällande lårmuskler men ett påfallande litet huvud!
Ett huvudbry på både utställningen och i biografin är alla namn. Antika och mytologiska figurer är en sak men det vimlar dessutom av verkliga konstnärer, författare, musiker, mätresser och makthavare – ett persongalleri som i den spränglärda Olaussons bok mäter många hundra. På Nationalmuseum är något färre konstnärer representerade men nog för att det ska snurra i huvudet.
I den bitvis överlastade hängningen får Sergels vitskimrande och sagolikt vackra marmorskulpturer i mitt tycke för lite plats att ”andas” och veckla ut sina inneboende rörelser – det som skapar dramatiken. Hans mest kända skulpturgrupp ”Amor och Psyke” gestaltar det smärtsamma ögonblicket då kärleksguden vredgat skjuter ifrån sig sin älskade.
Under läsningen av den matnyttiga katalogen förstår jag möjliga tolkningar, sammanhang och relationer mellan konstnärerna betydligt bättre än på utställningen. Det får bli återbesök för att se fler samband. Ett sådant är att Sergels franska vän Jean François Rigaud stått modell för faunens huvud och att kuratorerna strax intill hängt hans målning ”Simson och Delila”, där den bibliska gestalten ligger i nästan samma ställning som faunen.
I vänkretsen var det annars schweizaren Johann Heinrich Füssli och dansken Nicolai Abildgaard som Sergel hade störst utbyte med. Flera av deras målningar har dock åldrats betänkligt, med överspända motiv som ”Tors kamp med midgårdsormen” respektive ”Adrastos dräper sig själv vid Atys grav”, närmast ett pekoral.
Då är det intressantare att jämföra deras skisser, där det konstnärliga utbytet syns bättre. Bland Sergels vänner står britten Thomas Banks för det häftigaste bidraget, den dramatiska marmorskulpturen ”Den fallande titanen”.
I denna kompakta mansvärld blir jag också lycklig av att upptäcka ett (enda) verk av en kvinnlig konstnär, Angelica Kauffmanns mullegulliga bebis i rödkrita. Det fåtal kvinnor som namnges är främst kungliga och adliga damer som stått modell. Ulla von Höpken hade varit älskarinna till kungens bror och Gustav III lär ha haft illvilliga skäl till att beställa grevinnans anletsdrag på Sergels version av ”Venus aux belles fesses” – med naken rumpa.
Sergel gifte sig aldrig men hade flera älskarinnor och i samvetsäktenskapet med den 24 år yngre värdshusflickan Anna Rella Renström fick han fyra barn, varav två överlevde. När hon dog var han otröstlig.
Jag kan slå vad om att Sergels privata teckningar av familj, vänner och fiender blir mångas mest bestående minne av utställningen. Denna skatt hamnade länge i ”giftskåpet” och kunde bara beställas fram av forskare. Först på 1990-talet började de grovkorniga karikatyrerna och ekivoka scenerna visas offentligt, de senare inspirerade av erotiska fresker i nyutgrävda Pompeji och Herculaneum.
Sergel tecknade oavbrutet och hans skabrösa humor, burleska fantasi och drift med potentater och präster lättar verkligen upp det mastiga materialet. Också katalogtexterna, där erotiska motiv och symboler beskrivs ingående.
Nationalmuseum har förstått attraktionen och tagit fram en kassett med 20 erotiska teckningar att köpa med sig hem. Men Sergels frigjordhet gäller också kroppen i stort. Han har tecknat Anna Rella när hon ”loppar sig” i skrevet och sitter på bidén, medan kompisen Abildgaard skildras när han med hopknipet ansikte trycker ur sig rejäla lass på latrinen. Dansken skildrar i sin tur sin vän när han plågad av gikt sitter uppe på nätterna.
I teckningarna släpps det också väder, rent explosivt av korvälskaren Elias Martin (timjankorv hade störst sprängkraft). Och Sergel drar sig inte för att framställa sig själv med kolossal kulmage – men han och Anna Rella syns även i ömsinta scener med sonen Gustaf.
I utställningen och framför allt den välskrivna biografin kommer läsaren nära personen Sergel, som framstår som ytterligt sällskaplig och vänfast. Men efterhand märks även en manipulativ sida och han kom ihop sig med människor. Då blev karikatyrerna en ”säkerhetsventil”, enligt Olausson, och tecknandet allmänt terapeutisk, som i den berörande ”Melankolisviten”.
Vi får också inblick i hans frossande i god mat och starka drycker, liksom sjukdomsregistret med allt från gikt och ledvärk, till astma och feberattacker (sannolikt av malaria).
Det jag främst lär mig av utställningen och biografin är hur skicklig Sergel var på att gjuta liv i sina gestalter, medan den berömda nyklassicisten Antonio Canova är betydligt svalare i uttrycket. Att han i förhållande till samtida konstnärer renodlade sina motiv, var sparsam med attribut och koncentrerade sig på högst två figurer.
I Rom kunde Sergel studera både antikens och renässansens mästerverk, hämta detaljer därifrån och fördomsfritt blanda det med observationer av levande liv.
I boken och även utställningskatalogen resonerar Olausson om vad som kunde ha hänt med Sergels konstnärskap om han hade fått stanna i Roms inspirerande miljö, istället för att förhärliga kungamakten i den svenska periferin.
Magnus Olausson har grävt djupt i arkiven och hittat nytt källmaterial om utländska intressenter. Sergels internationella ryktbarhet gick om intet när franska och brittiska beställare dog och nästan inga verk stannade i utlandet. Koncentrationen till Stockholm har tyvärr marginaliserat honom internationellt.
Att Sergel är världsberömd bara i Sverige är dock på väg att förändras. Louvren har gjort strategiska förvärv och den svenska mästaren uppmärksammats i grupputställningar om nyklassicismen. När Nationalmuseums utställning i höst går vidare till New York leder det förhoppningsvis till en internationell renässans för Johan Tobias Sergel.
Läs fler texter av Birgitta Rubin och mer om konst på dn.se
