Väderlekstjänsten behandlar Europas katastrofala väder utan minsta hänsyn till att väder i söder inte har det minsta med det i norr att göra. Fråga mig: en svensk drummel som aldrig blir något annat, hela mitt liv utomlands utan att där bli till annat än främling.
Om vädret vet varje nation besked. Och naturen förstås – zebrans ränder går aldrig ur.
Väderleksrapporten i söder?
Där talas inte om väder. Vädret bara är, ständigt detsamma. Alltid omänskligt hett. Under det lider man. Gamla och sjuka ska inte gå ut, bör sitta stilla i ett mörklagt rum nära telefon med ambulansens kortnummer. Samma sak i morgon: värmeslag, nya skogsbränder, polisförbud att vattna gräsmattan. Utan regn på sjätte veckan nu, skulle det äntligen dyka upp, då som orkan eller hagelstorm fördärvande vad som råkar finnas kvar av vinskörd och turistsäsong. Nämns vatten så bara för temperatur, 27 grader en varning, för jolmigt att bada i.
En annalkande kallfront? En mirakulös förhoppning.
Samma kallfront är i norr ett ständigt hot, på väg in över landet från det ena eller andra hållet, nattens lägsta temperatur uppnådd i någon okänd håla med samiskt namn. Men en värmebölja – i söder känd som svalkande bris – på väg in, långsam och kortvarig, Götaland och halva Svealand kan hoppas på dagstemperaturer på upp till 18, kanske 21 grader; sommarvärmen tillbaka åtminstone till helgen, därefter växlande molnighet, regn och kanske åska igen. Lokala skurar, nederbördsmängd och solstånd tar stor plats på väderkartan, ett väder som glider omkring likt en klick smör i en het stekpanna (även när pannan är svinkall).
Men en värmebölja – i söder känd som svalkande bris – på väg in, långsam och kortvarig.
Vårt hus i söderns Istrien är ett sådant där urgammalt italienskt stenhus med metertjocka väggar, rakt och högt, rankt som en smal tårtbit serverad till någon som inte är godisgris. I det huset har vi att uthärda söderns väder, det som bara är, alltså hettan.
Går det?
Om vintern utan snö går det för svensken med trädgårdens nakna grenar och urvattnade sol, men inte för min fru, en medelhavsmänniska som väl genetiskt betingat fryser så fort solen går i moln eller ner. Och ner går den som ett brutalt ridåfall; mer om det senare.
Vintertid står hustru och svärmor huttrande med ryggarna mot husets väggkamin, vedbrasan knastrar och dånar, och kvinnorna jamar som klagande katter: för gud skull, bara 19 grader! Vi dör! Elda i oljepannan! Värma upp trehundra kvadrat? Kan ni inte ta på er en tröja, säger jag från norr. Närmare än så kommer jag aldrig en skilsmässa eller svärmors hat.
En tröja? Inomhus!
En existentiell förolämpning.
Sommartid har jag alls ingen talan. Svärmor lär mig att fönster inte är till för utsikt eller att släppa in frisk luft, i stället för att tillsammans med fönsterluckor stänga värme och ljus ute. Mitt på dagen går vi omkring i halvmörker, ute är outhärdligt, ett halvmörker som på något sätt ska vara släkt med en (inbillad) svalka.
Varje dag är siesta. Länge tror jag att söderns människor är lata tills jag inser att det rör sig om ren överlevnadsstrategi. I långt över 30 grader kan ingen sova om natten: naken och sjöblöt ligger jag på rygg ovanpå sängen, i halvdvala med huvudvärk, ännu mer urlakad när jag i gryningen lagar en kopp stark espresso, inte för att vakna, men för att försöka driva sömnlösheten ur kroppen. Går jag med kopp ut i trädgården börjar jag genast svettas; bara ödlor rör sig i det sönderbrända gräset. Stekhet jord svettas maskar och stenar, avfall som blir liggande kvar på den spruckna marken.
Kan ni inte ta på er en tröja, säger jag från norr. Närmare än så kommer jag aldrig en skilsmässa eller svärmors hat.
När vi kring sju på morgonen handlar i snabbköpet parkerar alla på trottoaren, inte på den smältande asfalten där bilen klibbar fast. Bilens luftkonditionering? Påslagen en halvtimme i förväg innan vi ger oss iväg. Enligt svärmor djävulens andedräkt, med vattenkammat hår riskerar man dra på sig dubbelsidig lunginflammation. Hemma håller hon sig till solfjädern.
Att fly till Sverige? I åratal vägrar min hustru: vattnet där är kallt, svart och lerigt, dyster barrskog doppar rötterna i sörjan, dess fisk saltlös och oätligt fet. Skiner solen klär folk av, inte på, sig och redan i slutet av augusti serveras vi uselt vin utomhus, inlindade i filtar.
Sommar i norr? Inte för södermänniskor.
Men jag flyr dit. Till sist även min hustru. Ett nederlag. Och norrs seger har ett namn: skymningen, denna drömska övergång mellan värme och svalka, ljus och dunkel. Utan den blir människan hård och osentimental medan skymningen rodnar i timmar utan att misshandla, ömt tar sig an oss i norr som redan har den i kropp och själ som saktmod, melankoli och tystnad.
Som servil underdånighet, säger min hustru.
En natt ljus som dagen, men sova kan man med mask, det förlikar henne med en natt som är dag och hon klagar inte längre på husförvaltningen när vi inomhus har under 20 grader. Och ni har årstiderna kvar, tillägger hon avundsjukt. De glider in och ut ur varandra. Ändå är er vår i norr en vår, er höst en höst – inte bara väder.
Ännu ett tag skonar oss vädret. Fast i södern, där Goethes citroner inte längre blommar medan skogsbränderna eldar upp dem, allt närmare de städer som fortfarande tror att de kan leva tryggt bortom naturen.
Läs mer:
Richard Swartz: Fysisk styrka och lydnad trumfade allt på mitt internat
Viktor Karlsson: Svenskar älskar kranvattnet – men snart kan det vara äckligt