Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Samma dag som DN publicerade Rebecka Katz Thors text om oetablerade humanioraforskares prekära situation (9/2) lämnade jag och tusentals andra forskare in ansökningar till Vetenskapsrådets utlysning om projektbidrag för humaniora och samhällsvetenskap.
Som Katz Thor nämnde beviljades förra året 89 av 1 131 inkomna ansökningar. Om uppskattningsvis två veckors heltidsarbete lades på varje ansökan uppgick den nedlagda – bortkastade – arbetstiden i de 1 042 ansökningar som inte beviljades till ungefär 49 års heltidsarbete.
Det är nu bara en av många utlysningar i ett komplext landskap där en allt större del av forskningsmedlen söks i konkurrens. Det gäller inte bara humanioraforskningen utan i ännu högre grad inom andra vetenskapliga områden. Enligt SCB ägnar en professor i genomsnitt 22 procent av sin forskningstid åt att söka forskningsmedel och en lektor 17 procent. Systemet kräver även omfattande administration på lärosätena, och hos finansiärerna ägnar kvalificerade forskare tiotusentals timmar åt att bedöma – och i de allra flesta fallen avslå – ansökningar. Översatt i pengar kostar det här systemet mångmiljardbelopp varje år.
Systemet präglas av en nyliberal marknadslogik där konkurrens förväntas sålla fram kvalitet
När beviljandegraden är så låg antar förfarandet formen av ett lotteri: ju fler lotter man köper (inskickade ansökningar) desto större chans för vinst (forskningsanslag). Följdriktigt kapitulerade forskningsrådet Formas för godtyckligheten och införde i förra årets utlysning ”partiell randomisering”. Ansökningarna delas in i tre grupper: en del får avslag direkt, en del får anslag direkt, och i den stora gruppen däremellan lottas vinnarna fram.
Eftersom det finns fler som vill forska än vad pengarna räcker till behövs något slags selektering. Men att forskningsmedel främst utdelas i form av konkurrensutsatta projektanslag med låga inträdesbarriärer är en politisk fråga. Systemet präglas av en nyliberal marknadslogik där konkurrens förväntas sålla fram kvalitet, men där de transaktionskostnader och mätproblem som konkurrensen med nödvändighet medför sällan beaktas.
Snarare än karriärvägar in på universiteten skapar modellen ett forskarprekariat som hankar sig fram projekt för projekt
Snarare än karriärvägar in på universiteten skapar modellen ett forskarprekariat som hankar sig fram projekt för projekt. Många ger upp och byter karriär och förloras därmed för vetenskapen. Precis som i andra sektorer skapar prekariat spänningar. Vi ”insiders”, med trygga anställningar men ont om tid för den forskning vi brinner för eftersom vi mest ägnar oss åt undervisning och administration, ser hur forskarprekariatet ökar konkurrensen om externa forskningsmedel genom sin numerär och genom att de ofta har mer tid för att förkovra sig och därmed tar sig längre fram i kön. Samtidigt kan dessa ”outsiders” betrakta oss anställda som feta kattor som väl borde vara nöjda med vad vi har och lämna forskningsmedlen åt dem.
Utifrån min, möjligen privilegierade, position tänker jag att det vore bättre för alla om den nödvändiga selektionen i högre grad avgjordes i meritokratiska anställningsförfaranden än genom att ständigt konkurrera i överhopade ansökningar. Om en betydligt större del av forskningsmedlen pytsades ut direkt till lärosätena – åtminstone 50 procent, föreslår Sveriges Universitets- och högskoleförbund, men andra framgångsrika forskarländer har ofta 60 eller 70 procent – skulle många fler tjänster kunna skapas som rymmer både undervisning och forskning.
Det skulle ge fler forskare rimliga anställningsförhållanden, ge mer forskning för pengarna och skapa bättre förutsättningar för att låta forskning och undervisning berika varandra, till nytta för både studenter, vetenskapen och ytterst samhället.
