Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Under nazitiden var den tyska staden Nürnberg platsen där Hitler och hans partikamrater vrålande firade de antijudiska raslagarna som föregick Förintelsen. Det var också här Julius Streicher började ge ut den grova, antisemitiska veckotidningen Die Stürmer. Talande nog, var det också här som några av historiens hittills värsta krigsförbrytare dömdes i de så kallade Nürnbergrättegångarna efter andra världskrigets slut.
Lagom till 80-årsminnet av den epokgörande processen kommer amerikanska ”Nürnberg” som fokuserar på den allra första rättegången som påbörjades hösten 1945 där högdjur som Hermann Göring, Rudolf Hess och Joachim von Ribbentrop satt på de anklagades bänk.
”Nürnberg” är Hollywood-versionen av vad som hände där, med fokus på den imposanta och luriga riksmarskalken. Den stora överraskningen är att Russell Crowe gör sin allra bästa roll på evigheter. Nästan för bra. Problemet för dramat är att så fort han dyker upp med sin tunga blick och sin tjocka mage i flott, dubbelknäppt (mycket ohistorisk) uniform så bleknar allt annat. Det är svårt att tänka på något annat.
Kärnan i berättelsen är ett slags David och Goliat-uppgörelse som återkallar hur Göring, inför processen, utvärderas psykologiskt av en ung amerikansk armépsykiater vid namn Douglas Kelly (filmen bygger på boken ”The nazi and the psychiatrist” av Jack El-Hai). Här gestaltas det historiska mötet som ett slags böljande envig där Kelly kämpar för att inte låta sig utnyttjas av den manipulativa och mentalt fortfarande urstarka gamle nazisten.
Man förstår tanken med valet av Rami Malek (”Bohemian Rhapsody”) som Kelly. Han veka, bleka och undflyende persona kontrasteras så effektivt mot Crowes monumentala storkukslugn att man får en lite nervös thrillerkänsla – trots att utgången av dramat är väl känt.
En rad andra kända manliga skådespelare med gott renommé cirkulerar kring huvudpersonerna, inte minst Michael Shannon som chefsåklagare Robert H Jackson och Richard E Grant som britternas åklagare Sir David Maxwell-Fyfe.
En grabbigare, eller kanske gubbigare, historielektion än ”Nürnberg” är svår att tänka sig, komplett med bombastiska musikarrangemang och många självförhärligande manliga känsloutbrott. I allt väsentligt är det en ren bruksfilm utan några ambitioner om konstnärlig förhöjning och som gärna töjer lite på fakta när det passar dramaturgin.
Själva rättegången, crescendot, är med några få dramatiska höjdpunkter rätt schematiskt utförd. De som är ”jöpar” (juridiskt överintresserade personer) lär bli en smula besvikna. Men samtidigt är det den rättsliga delen som griper tag. Vad man än kan tycka om själva gestaltningen av förspelet och genomförandet av ”århundradets rättegång”, så blir det ändå ett drabbande drama som inte glömmer krigets offer.
Det finns inte mycket som känns särskilt uppmuntrande just nu, men en påminnelse om ett beprövat system där krigsförbrytare då – som nu – faktiskt kan tvingas sona sina brott är kanske inte det sämsta.
Se mer. Tre andra filmer med Russell Crowe i högform: ”L A Konfidentiellt” (1997), ”A beautiful mind” (2000), ”Gladiator” (2001).
Phillipe Sands: ”Inte sannolikt att Putin och Netanyahu ställs inför rätta”
Läs fler film- och tv-recensioner
