Om man reser en kvart söderut från Amsterdams idylliska stadskärna hamnar man i ett område som är omöjligt att skilja från hundratals andra storstäder. Enorma spegelblanka skyskrapor tornar upp sig så långt ögat kan nå. Här och var blinkar en mörkblå logotyp för ett välbekant multinationellt företag eller konsultfirma. Vi kunde lika gärna vara i Frankfurt eller Atlanta. I midvinterns bittra kyla skapar skyskraporna vindtunnlar där den piskande blåsten får huttrande finanskillar att vika fleecevästarnas kragar över öronen när de springer ut för att köpa en lunchmacka.
Av någon anledning är det just här den idealistiske vänsterhistorikern och författaren Rutger Bregman väljer att tillbringa sina arbetsdagar. Han har skrivit ett halvdussin böcker om ekonomi, politik och historia som blivit internationella succéer. Nu lovar han att lägga resten av sina bokintäkter på att bygga en ny skola, vars ambitionsnivå inte är lägre än att lösa världens största sociala problem: ojämlikhet, klimatkris, svält, despotism.
Vi möts på det nyöppnade högkvarteret för The school of moral ambition, som ser ut som vilken iskall konsultfirma som helst. Det visar sig att det är just det som är poängen. Rutger Bregman tar med mig till ett konferensrum, sveper en dubbel espresso och pekar ut genom de stora glasfönstren som vetter rakt ut mot de angränsande kontoren, där det pågår frenetisk verksamhet på finansfirmorna och konsultföretagen.
– Vi tyckte att det var viktigt att vara just här i Amsterdams World trade center, för det är här vi kan rädda människor. Titta på alla dessa förlorade själar!
Han skrattar, men han säger det bara halvt på skämt.
– Det självklara för oss hade förstås varit att öppna kontor inne vid de gulliga kanalerna, bredvid alla rättfärdiga hippier. Men vi ville vara här ute, in the belly of the beast!
I Rutger Bregmans nya bok ”Moralisk ambition” undersöker han varför vår tids mest briljanta unga människor söker sig till meningslösa jobb på samhällsskadliga företag, i det som Bregman kallar ”bermudatriangeln” av konsultfirmor, finans och företagsjuridik.
– Åttio procent av de unga studenterna som går på de bästa universiteten i USA brukade svara att deras främsta mål är att göra något meningsfullt. Bara en liten andel brukade svara att målet var att personligen bli rika. Nu har siffrorna kastats om. En klar majoritet säger att de vill bli rika, bara en liten andel vill göra något meningsfullt. Vi måste bryta den trenden om planeten ska överleva, säger Rutger Bregman.
Siffrorna är inte påhittade. Financial Times har under året haft en uppmärksammad artikelserie med data som visar att unga människor har blivit mindre intresserade av att förbättra världen och mer intresserade av personlig rikedom. Det är kanske inte så konstigt i en tid då politiska etablissemang betraktas som hopplöst korrupta och tidigare generationer lämnat efter sig en allt trasigare planet. Det tycks sprida en bunkermentalitet som får folk att vilja ta hand om sig själva i stället. Men Bregman säger att det finns hopp i den här statistiken:
– Det siffrorna visar är ju att det inte är mänsklig natur, utan mänsklig kultur som formar våra värderingar. Har utvecklingen vänts åt det ena hållet kan den också vändas tillbaka igen.
Rutger Bregman kallas ofta provokatör, men hans grundläggande idé är knappast så provokativ längre: han menar att det är något som är djupt ohållbart med vår tids otyglade marknadsekonomi och de incitament den skapat.
På väg till intervjun läser jag om de senaste två ”enhörningarna” i USA: två bettingsajter där de unga grundarna, nyutexaminerade från de finaste skolorna, redan har blivit miljardärer. Tjänsterna låter användare satsa pengar, alltså investera i, exempelvis svältkatastrofer, jordbävningar, mordrättegångar och arbetslöshetsstatistik. Ju fler som drunknar i en översvämning eller blir av med jobbet, desto mer pengar kan du tjäna om du satsar rätt.
I ”Moralisk ambition” försöker Bregman övertyga den här sortens unga talanger om att byta spår. Han återkommer till den amerikanska antropologen Margaret Meads berömda uttalande om politisk förändring: ”Tvivla aldrig på att en liten grupp människor kan förändra världen. Det är faktiskt det enda som någonsin har fungerat.”
Organisationen har i dag 20 anställda och drygt 2 000 medlemmar i ett sjuttiotal länder världen över. Förebilden är den ultrakonservativa amerikanska tankesmedjan Heritage foundation.
– Vi vill jobba precis som den amerikanska högerns institutioner har gjort, systematiskt och långsiktigt. Tanken är att en liten grupp smarta och fokuserade människor kan förändra väldigt mycket. Vi ska bygga ett Heritage foundation för anständiga människor.
De viktigaste strategiska lärdomarna kommer också från dagens amerikanska högerradikaler.
– Alla som är vänster borde läsa Peter Thiel. Han är en gräslig människa men han har verkligen förstått social dynamik. Han inser att människan aldrig lämnar högstadiets korridorer. Alla är besatta av status. Alla är besatta av att imitera människorna i omgivningen. Thiels bok ”Zero to one” är en av de viktigaste böckerna om mänskligt beteende, särskilt när han går in på René Girards idéer om ”mimetiskt begär”, vår instinkt att göra som folk omkring oss.
I boken försöker han applicera teorin på positiva ändamål, i stället för att skapa global fascism. Han visar exempelvis hur den vanligaste återkommande faktorn bland dem som blev aktiva i motståndsrörelser mot nazismen under andra världskriget inte var någon personlig ideologisk övertygelse, utan huruvida deras grannar och anhöriga deltog i motståndet.
– För att en politisk idé ska spridas behöver folk bara se att andra anammar idén. Lärdomen från historien är att politiskt mod är smittsamt, men det är även politisk feghet.
Det ironiska är att den amerikanska högern under lång tid lånade sina strategiska idéer från historiska vänsterrörelser. De grubblade länge över hur progressiva rörelser gjort sådana framsteg på 1900-talet. När jag själv lade gott om tid på research om just tankesmedjan Heritage under mina år i USA, var det slående hur ofta de citerade vänsteraktivister och intellektuella – från den marxistiske filosofen Antonio Gramsci till aktivisten César Chávez.
Sedan 1980-talet har USA:s höger haft laserfokus på Gramscis idéer om att ta över kulturens institutioner, universitet, museer och framför allt nyhetsmedier. Rutger Bregman vill sjösätta en global progressiv rörelse som vänder tillbaka pendeln.
– Nästan alla människor har ett gudsformat hål inuti sig. Du kan inte fylla det tomrummet med enbart rationella argument. Du behöver inte fylla det med andlighet, men du kan fylla det med moralisk ambition – något som skapar mening igen!
Det är kanske ingen överraskning att hans egen pappa var präst under hela sitt liv. Men han säger att han lärt sig mest av mamma, som arbetade med barn med särskilda behov på en förskola.
– Pappa är väldigt eftertänksam medan mamma och jag är mer taktlösa: Vi pratar först och tänker sen. Vi drivs mer av hjärta och känslor.
I november i år fick Bregman i uppdrag att hålla de prestigefulla Reith-föredragen för BBC. När föredraget skulle sändas fick han veta att BBC hade klippt bort en av hans kommentarer, där han sade att Donald Trump är ”den mest korrupta presidenten i USA:s historia”. Det skapade stora rubriker i brittisk media. Lionel Barber, tidigare redaktör på Financial Times, kallade BBC:s agerande ”ynkligt och ryggradslöst”.
– Jag är väl känd för att säga kontroversiella saker ibland men det här var inte ett exempel på det. Tvärtom hade BBC själva godkänt texten i förväg flera gånger. Jag förstod inte att meningen censurerats förrän det sändes. Det var ett sorgligt exempel på institutionell feghet, säger Bregman.
Bregman blev världsberömd efter ett besök på ekonomikonferensen i Davos för sju år sedan, där han skällde ut åhörarna för att de undvek att prata om att skatta de rika. ”Det här är som att vara på en konferens för brandkåren där ingen vågar prata om vatten!” skrek Bregman i direktsändning. Klippet blir viralt varje vinter när konferensen äger rum och har nu setts av tiotals miljoner världen över. Det gjorde framför allt Bregman till en både omtyckt och kontroversiell röst i den globala ekonomiska debatten.
Hans stjärnstatus har också skapat en liten förmögenhet som han anser är tillräckligt stor för att klara sig på resten av livet. Därför donerar han nu allt han tjänar till den nya skolan.
Bregman är en stor anhängare av den nederländske filosofen Ingrid Roybens idé om ”limitarianism”, att det bör finnas ett tak för individuell förmögenhet. Han har satt det på två miljoner euro.
– Det räcker verkligen mer än tillräckligt. Jag kan ta en taxi när jag är trött, beställa hem mat när vi behöver det. Det är faktiskt ett ofattbart bekvämt liv. Vad mer behöver du?
– Allvarligt, all forskning visar att nettoeffekten i lycka av varje ny ackumulerad tusenlapp för en rik person är marginell i förhållande till hur mycket lyckligare den skulle göra en annan människa. Det borde vara en självklarhet att ingen ska ackumulera den sortens förmögenheter vi ser nu.
Målmedvetet försöker han nu etablera organisationen där de främsta talangerna finns. I USA riktar han in sig på de 34 elituniversitet som producerar mer än hälften av alla de mest framgångsrika människorna i USA.
– 55 procent av de amerikaner som kategoriseras som ”extremt högpresterande”, de bästa i sina respektive yrkesgrupper, har gått på de här 34 skolorna, säger Bregman.
De har nyligen lyckats övertyga Harvard om att få en fast roll bland karriärrådgivarna för förstaårseleverna. De andra som finns där är de stora finans- och konsultfirmorna, som McKinsey och JP Morgan, som betalar stora pengar för tillgången till elever och utsätter dem för intensiva rekryteringskampanjer så fort de sätter sin fot på campus. Bregman vill sätta stopp för denna ”brain drain” till Wall Street och konsultbranschen, för att i stället visa studenterna att det finns andra, samhällsnyttiga uppdrag.
– Bara i år har vi lyckats rekrytera tio procent av den första årskullen, mer än 120 elever från Harvard. Men det långsiktiga målet är en kulturell förändring, att göra det trendigt och prestigefullt att bry sig om världen igen.
När jag ber honom om ett konkret exempel på en liten grupp människor som kan åstadkomma stor förändring nämner han psykologen Jonathan Haidt och den samling intellektuella och medieforskare som försöker begränsa tillgången till mobiltelefoner och skärmtid bland unga.
– Det är en ny rörelse för måttfullhet, den påminner mig om rörelserna som åstadkom vettiga regleringar av tobak och alkohol en gång i tiden. Det kan inte förbjudas, men det måste regleras mycket hårdare än det gör nu. Precis som att vi beskattar nikotin och alkohol bör vi beskatta digitalt dopamin.
Han har själv två barn. Tidigare i år flyttade familjen från New York tillbaka till småstaden Holten, en dryg timme öster om Amsterdam. Vi inser att vi båda bodde ett par kvarter från varandra i Brooklyn och lämnade också båda USA nyligen, för ett Europa som nu kämpar med sina egna politiska utmaningar.
– Min fru tyckte inte att det var rimligt att bo kvar i ett land där invandrare kastades i fängelse för att säga samma saker som vi sade hemma varje dag.
Hur agerar en moraliskt ambitiös förälder?
– Det bästa rådet för föräldrar är att själv vara en bra person. Barnen gör inte vad vi säger åt dem att göra, de gör det vi själva gör. Det är just den där förmågan att imitera, människors behov att vara som andra. Så om du blir en bättre person kommer ditt barn också att bli det. ”Moralisk ambition” är egentligen en enda lång bok om att bli en bättre förälder.
Läs fler författarintervjuer och läs fler artiklar av Martin Gelin
