Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ja, ja, ja – VM, VM, VM. Vi får inte låta fotbollen skymma det viktiga i livet.
Det finns tennis också.
På måndag börjar årets Wimbledon. Ännu grönare gräs än på megaarenorna bortom Atlanten. Den spelare som jag vill se mest av alla heter Denis Shapovalov; ryska rötter, född i Tel Aviv, skattskriven på Bahamas, svensk fru, kanadensiskt pass.
Han hade sin karriärs största framgång just i London, när han nådde semifinal i Wimbledon 2021. Nu för tiden är han långt ifrån de höjderna, rankad 41:a i världen, och om sanningen ska fram var han på dekis redan då. Han fick nämligen sitt genombrott som artonåring, i en match som kunde ha varit en hollywoodfilm om odödlig ungdom. Shapovalov vaknade upp i sin bästa väns källare i Montreal, rev ned affischen på Rafael Nadal från väggen, och gick ut och besegrade honom framför en extatisk hemmapublik. Efter att ha vunnit matchbollen föll han ihop på marken, och när han reste sig för att skaka Nadals hand var det förundrade leende han fyrade av med händerna framför munnen underbarnets leende, sprakande av glädjen hos den som har vidrörts och välsignats av en välvillig gud.
Det som sedan följer är en sedelärande historia. För oss – inte för honom.
På grund av sitt tidiga genombrott och (kanske framför allt) sin slående vackra spelstil placerades enorma förväntningar på hans axlar. Roger Federer – skönhetens främsta förkämpe på tennisbanan – var på dalande och Shapovalovs flödande enhandsbackhand tycktes peka ut honom som den självklara efterträdaren.
Men det var en hallucination. Den unge talangen var vansinnigt ojämn, och den starka sensuella instinkten i hans spel visade sig vara närmast självdestruktiv. I stället för att slå det slag som gav honom störst procentuell chans att vinna poängen verkade han i bland välja det alternativ som var mest estetiskt tilltalande. Med katastrofala resultat förstås.
Just det som gett honom så många förhoppningsfulla beundrare gjorde honom efter hand mer och mer föraktad. För varje år som gick utan att hans vackra spelstil visade några tecken på att slipas ned till ett ändamålsenligt verktyg uttalades Denis Shapovalovs namn med allt större ironi i tenniskretsar. När en spelare uppenbarligen är kapabel att göra fantastiskt spektakulära saker på banan, men visar sig ovillig eller oförmögen att ta alla de enkla och fula poäng som krävs för att vinna turneringar uppfattas han eller hon som något av en dandy, en lätting, som har ett vackert yttre men inte arbetar.
Men skönheten kan aldrig skuldsätta sig. Den är alltid en gåva – varken mer eller mindre – oavsett vilken form den uppträder i
Shapovalovs bristande effektivitet gör hans enhandsbackhand oförlåtligt flamboyant i publikens ögon. Hans vackra spelstil blir till en synd han ägnar sig åt av lättja eller lust, när han egentligen borde göra sin förbannade plikt och vinna matcher. Federers skönhet förläts honom – men bara därför att han samtidigt var effektiv som en maskin. Annars hade även han fått känna på tittarnas förakt.
Vi är ena riktiga svin.
Unga idrottare som inte lever upp till de framgångar som deras talang tycks utlova behandlas som fresterskor. De visar upp glimtar av en underbar potential som de sedan inte vill eller kan fullfölja – varpå älskaren/publiken blir utom sig av raseri.
Men skönheten kan aldrig skuldsätta sig. Den är alltid en gåva – varken mer eller mindre – oavsett vilken form den uppträder i. Att girigt kräva mer är ett osmakligt övertramp.
De förmenta fresterskorna är inte skyldiga dig någonting. Och det är inte Ayyoub Bouaddi heller. Var bara tacksam över att du har fått se Marockos artonåriga löfte dribbla bort hela Brasiliens mittfält lika nonchalant som om han var ute på promenad i New York-kvällen, med det långa håret slängande i vinden. Om han sedan fullgör det löfte om Champions League-segrar som hans fötter tycks avge spelar ingen roll.
Kort sagt är VM ett utmärkt tillfälle att praktisera tacksamhetsmeditation. Och själv lär jag bli tvungen att ägna mig åt just det i nästa vecka, när Denis Shapovalov i vanlig ordning förlorar i Wimbledons andra runda mot någon tröttsam gnetare med en bråkdel av hans talang.
Läs fler texter av Samuel Levander, till exempel: Varning för italiensk porrpolitik!














