Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är en särskild känsla att avprogrammera barn från orimliga drömmar. Föräldraskapet har sina förmåner.
Som i somras: sexåringen gick jämte mig på stranden, sparkade på tångruskor och lade upp framtida karriärplaner: hon ville bli teprovare, skattletare, uppfinnare och – mest osannolikt av allt – ”en sån som livestreamar”.
Där gick hon, de bästa överlevande delarna av mig, med förväntningar på en morgondag som redan var tio år för sen. Så jag sa det. Säkert med större kraft än nöden krävde, men ibland är medelålders besserwisserism det enda som kan rädda barnen.
Influeraren håller på att bli vad Tv shop-försäljaren blev efter millennieskiftet – ett tidsdokument, en svårförklarad fotnot – och på reklamskolan Berghs varnar man nu för yrkets krympande utsikter, allt färre företag vill samarbeta med influerare, det är för dyrt, för opålitligt.
Sexåringen tog beskedet med fattning. Ryckte på axlarna. Men har jag väl fått ordet ska mycket till innan jag lämnar tillbaka det, så jag gick på, källhänvisade till en artikel i The Atlantic om hur folk tappat lusten att titta på privilegierade människor som packar upp saker de har fått gratis.
Marknaden följer en omvänd matematik, där ju mer influerarna växer desto mindre relevanta blir de: det kan urarta snabbt från några tips om spännande serum till att anlägga personligheten ”omåttligt rik” och filma sina morgonrutiner vid en skärgårdsstor köksö, helt ur synk med dessa dyrtider.
Det har dykt upp butiker som portar influerare, vilket spontant låter mer apartheid än detaljhandel.
Det har rentav dykt upp butiker som portar influerare. Vilket spontant låter mer apartheid än detaljhandel, men människor vill tydligen kunna prova tröjor utan att hamna i skottlinjen för någons content.
Dottern hade vid det här laget hittat en uppspolad manet, hon stod böjd över den och petade försiktigt på amöbakroppen med ett vasstrå. I konkurrensen om hennes uppmärksamhet låg jag solklart tvåa.
Så jag slog över till att prata om AI, denna sista spik i chiapuddingen. Förr sökte sig mina tummar automatiskt till Youtube för råd om vilka löparskor jag ska köpa eller hur man egentligen tränar nedre magen. Nu går muskelminnet i stället till Chat GPT. Där slipper jag höra om någons ”fitnessresa”, amatöranatomiska föreläsningar eller livsomvälvande samarbeten med kosttillskott vars namn tangerar rasbiologin.
När vi nådde slutet av stranden kändes saken avgjord, och jag myste i smyg, tänkte att här fanns ett mätbart resultat av min uppfostran, nu bestod världen av en person mindre med vanföreställningar om arbetsmarknaden.
Men segerns sötma hade kort hållbarhet.
Influerarens slut är ett obehagligt memento mori-ögonblick. Man kan hata eller hata dem, men de är kanariefåglarna i uppmärksamhetsekonomin: när de dör av, vad betyder det för oss andra?
Mitt eget yrke är beroende av samma sköra råvara, alltså människors intresse.
Avståndet mellan kulturkrönikörer och influerare, eller till konsulter som bygger nätverk på Linkedin, eller halva den moderna tjänstemannaklassen, är kanske mindre än jag inbillar mig. Alla brottas vi med varumärkestankar, säljer ut det mest privata – som att skoningslöst exploatera en sexårings yrkesdrömmar – och försöker bygga en publik kring vår personlighet. Att de ska välja just vår röst i ett oändligt flöde.
Jag tittade ner på dottern. Hon stod på huk och grävde bland musslorna i vattenbrynet och höll upp varje vit skärva mot solen. ”Jag kanske hittar en pärla här!”
Det kändes som ett betydligt mer framtidssäkert yrke.
Så den här gången var jag tyst.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström.