Festen är över.
Ett sista crescendo, ikväll på Metlife Stadium i New Jersey, sedan tänds lamporna i taket. Som vanligt kommer vi att blinka överraskat, och plötsligt upptäcka att vi under hela kvällen har delat dansgolv med synnerligen obehagliga figurer. Framförallt två. En stor och tung och mycket välbekant gestalt som bara rör på knäna och armarna när han dansar – de går fram och tillbaka som sävliga pistonger till tonerna av ”YMCA” – och en schweizisk gubbe med ett stelt grin fastklistrat i det spökvita ansiktet, runt och rent som en boll.
När ljuset från strålkastarna slocknar och den elektriska skymningen övergår i bleknykter dager framstår dessa två som ännu mer skrämmande och bisarra än de gjort tidigare, medan den månadslånga högtiden fortfarande varade. Det blir svårare än någonsin att acceptera att det faktiskt är just de som har stått framme vid dj-båset och styrt showen hela tiden.
Borde vi ha gått hem tidigare? Eller kanske rentav tackat nej till hela tillställningen? Absolut inte. Det har naturligtvis varit ett sorgligt spektakel. Men också – lika självklart – en sjuhelvetes fest. Och det finns en gammal ryss som kan hjälpa oss att förstå VM:s två ansikten, såväl folkets lyckliga leende som det schweizisk-amerikanska bankflinet. Han heter Michail Bachtin, och om inte annat skulle han vara bra på att feströka.
Han var en litterär teoretiker som föddes till att leva i intressanta tider. 1895 till 1975, en revolution och två världskrig. Under det andra gick det som borde ha blivit hans storverk om den tyska bildningsromanen upp i rök. Bokstavligt talat. Eftersom det inte fanns något papper att tillgå rev han ut sidor från sitt eget manuskript för att kunna rulla cigaretter. Då han började med slutet återstår bara några fragment från introduktionen.
Men den bok som kan läsas efter VM-festen för att försöka förstå vad som hände igår egentligen har vi åtminstone i sin helhet. I ”Rabelais och skrattets historia” lanserar Bachtin sin berömda teori om karnevalen. Enligt honom var den medeltida karnevalen den ideala festen. Det vill säga ett tillfälligt omkullkastande av alla hierarkier och upphävande av den rådande ordningen. Under karnevalen rådde ett undantagstillstånd som möjliggjorde ”fritt och familjärt umgänge” mellan människor som annars skildes åt av oöverstigliga barriärer. ”Främlingskapet försvann för en tid” skriver han, och var och en kände sig ”som människa bland människor”.
Det klingar ändå lite bekant, när man har sett Sverige vinna med 5-1 mot Tunisien klockan fem på morgonen i ett gult folkhav. Men det är förstås möjligt att Bachtin var väl idealistisk i sin beskrivning av den medeltida karnevalen – och det är dessutom helt säkert att han själv skulle ha rest kraftfulla invändningar mot en jämförelse av denna med VM-febern i Sverige 2026. Särskilt som den senare – trots uppståndelsen kring krogarnas tillfälliga 08-stängning – om sanningen ska fram aldrig riktigt nådde de högre temperaturerna. Undantagsmånaden resulterade inte direkt i någon allomfattande karnevalsstämning.
Men det finns de som är bättre på att festa än vi svenskar. Och Bachtins motsättning mellan karnevalen å ena sidan och de officiella festerna å den andra fångar något väsentligt hos det Fifa-organiserade evenemanget. Till skillnad från karnevalen ”prisade, sanktionerade och befäste” medeltidens kyrkliga och feodalstatliga högtider den rådande ordningen. Där förväntades var och en ”visa sig med alla regalier som angav titel, rang, förtjänster och inta den plats som tillkom hans ställning”. Så ock på hedersläktaren i New Jersey ikväll.
Karnevalen, däremot, tog ofta formen av direkta parodier av de officiella festerna. Till sitt väsen var den ett lustfyllt nej till allt de stod för. VM i fotboll är en säregen blandning av bägge två. En monstruös hybridvarelse.
Evenemanget förhärligar Donald Trumps makt, och understryker hans rätt att med ett plötsligt infall lyfta luren och bryta mot alla etablerade regler. Det gör också avgrundsdjup skillnad på folk och folk. Vissa länders supportrar stoppades redan i dörren av amerikanska visumregler. De som hade formell rätt att resa in sorterades noggrant av priset på inträdesbiljetterna. Inte ens de som skulle ut på planen undkom den rådande ordningen. En somalisk domare släpptes inte in i USA och det iranska laget fick inte i sova i samma land som deras matcher spelades i.
Men så hålls ju inte festen på matcharenorna heller. Jag tvivlar på att åskådarna på plats i New Jersey ikväll kommer att känna sig som ”människor bland människor” när de bevittnar världens största spektakel och får se världens mäktigaste man överräcka guldbucklan till segrarna. Däremot är det fullt möjligt att det algeriska landslaget kände någonting i den stilen när de för några veckor sedan ankom till sin VM-bas i Lawrence, Kansas.
Där visade lokalbefolkningen upp mästerskapets andra ansikte. Lawrence är en liten stad, utslängd på den amerikanska mellanvästerns väldiga slättland. Oändligt långt från Algeriet, på alla möjliga sätt. Ändå var välkomnandet överväldigande. Plötsligt var varenda Walmart full av algeriska flaggor; alla barer visade deras matcher, universitetsorkestern spelade i grönvita halsdukar till deras ära. Restauranger började erbjuda halal-alternativ till de tillresta supportarna. Amerikaner med riktiga pionjäransikten – svart hatt och vit cowboymustasch – blev tårögda av tacksamhet över att Algeriet valt deras stad som bas. De algeriska spelarna svarade upp genom att öppna sin träning. Riyad Mahrez och de andra stjärnorna spelade skojfotboll med lokala barn och sköt field goals på collegelagets hemmaarena.
Om kärleksaffären mellan Kansas och Algeriet var oväntad, så var Kap Verdes VM-succé rätt och slätt chockerande. Att de över huvud taget tog sig dit var en bedrift. På X cirkulerar en video som visar hur en ligamatch på ögruppen inleds med att bollen levereras av en liten kille som rider på en åsna. När laget spelade den avgörande kvalmatchen mot Eswatini samlades ca 2% av landets totala befolkning på nationalarenan för att titta på.
Dagen innan kvalet gick spelarna, utan någon säkerhet eller officiell apparat, en runda på en av de stora utomhusmarknaderna i huvudstaden Praia för att ta emot folkets kärlek. När man tittar på videorna därifrån är det väldigt svårt att skilja på landslagsspelare och vanliga supportrar.
Väl i VM höll de sig obesegrade under ordinarie tid och skakade de regerande mästarna Argentina i en direkt utslagsmatch. Fenomenet Vozinha – vars mamma var en av de många som inte hade råd med de amerikanska visumavgifterna – fredade sitt mål från de argentinska superstjärnorna.
Det var nog ingen från marknaden i Praia som var på plats i Miami i minut 103 för att se Sidny Lopes Cabral måla en perfekt kurva på fri hand med slut i högra krysset. Men just då befann sig den vandrade karnevalen ändå inte där, utan väster om Senegal, på några små vulkanöar som knappt syns mot kartans ödsliga blå. För en stund låg världens mittpunkt någonstans mellan Praia och Mindelo.
Den stora festen har inte hållits i Nordamerika – den har rest jorden runt på 30 dagar. I tjugo overkliga minuter la den till vid en helt annan ö, medan VM-debuterande Curaçao såg ut att kunna spela jämnt mot Tyskland innan de släppte in sju mål som i grund och botten inte gjorde så mycket. Den stannade längre i Egypten, 80 minuter, innan Messi förstörde stämningen och en bitter och konspiratorisk baksmälla tog vid. Sedan rodde den förbi oss här hemma – tätt intill – nästan hela vägen till semifinal.
I kväll är högtidens sista afton. Kulmen nås på MetLife Stadium, framför ögonen på de officiella dignitärer som låtit strykjärnet gå över både kostymer och leenden. De presiderar värdigt över ceremonin samtidigt som festens rus, någonstans på andra sidan jorden, för en kort stund sköljer bort oöverstigliga barriärer mellan människorna.
Fifas smala lycka är att de är så oerhört obetydliga. De kommer undan med allt sitt fiffel – just för att det aldrig når till det väsentliga. Även om de kommer närmare och närmare. VM:s centrala paradox framträder sällan så tydligt som i deras beslut att i år utvidga turneringen från 32 till 48 lag. Utökningen var en förutsättning för Kap Verdes stund i solen, och har de facto gjort karnevalen större och mer global än någonsin tidigare. Samtidigt var det helt uppenbart, i första hand, ett sätt för Fifa att öka sina inkomster och säkra sin maktbas. Infantinos tafatta försök att förklä det till ren inkluderande godhet var lika skrattretande som när han i sitt absurda försvarstal för VM i Qatar plötsligt ”kände sig bög, afrikansk och som en migrantarbetare”.
Mitt i den medeltida karnevalens hejdlösa skratt åt allt officiellt kunde en narr krönas till kung över högtiden så länge den varade. Det som gör fotbolls-VM så underligt är att bägge figurerna samlas i en och samma person.
Läs fler texter av Samuel Levander.
