Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Nyligen vann Alessandra Mussolini – barnbarn till Benito – den italienska versionen av ”Big Brother VIP”. Det läste jag på @CrazyItalianPol på X. Kontot är engelskspråkigt, har mer än 120 000 följare och specialiserar sig på just den här sortens komiskt absurda och vagt hotfulla politiska nyheter.
Det är något av en italiensk paradgren. Politiken som vulgär fars har starka rötter här. Mycket tack vare Silvio Berlusconi förstås – entreprenören som med sitt imperium Mediaset formade det italienska medielandskapet efter sig själv. Hans tv-program var glättiga, grälla och hypersexualiserade: den totala motsatsen till public service-kanalen Rai:s gråa stenansiktesseriositet.
Berlusconi gick på tvärs mot det gravallvar som länge präglat politiken i efterkrigstidens Italien
Berlusconi gick på tvärs mot det gravallvar som länge präglat politiken i efterkrigstidens Italien. Atmosfären fångades symboliskt av de klassiska bilderna på den kristdemokratiske premiärministern Aldo Moro på stranden iklädd full kostym – inklusive läderskor. En annan talande episod utspelade sig 1959, då president Giovanni Gronchi missade sin stol när han skulle sätta sig och ramlade på rumpan i direktsändning.
Klassisk humor. Stor humor.
Men dagen efter nämnde varken tidningar eller tv saken med ett ord. Presidentens värdighet var för viktig. De enda som över huvud taget erkände att något hade hänt var komikerna Vianello och Tognazzi, som gjorde en väldigt oskyldig sketch om händelsen.
Rai sparkade omgående bägge två.
Så stort var det allvar som framåt 80-talet började spricka upp. Silvio Berlusconi stod i första ledet med en ishacka. Han var naturligtvis inte ensam – i samma veva blev porrstjärnan Cicciolina invald i parlamentet – men han var den som satt på den mediala makten. Till en början var han nära allierad med socialistledaren Bettino Craxi, men när Craxi och nästan alla andra etablerade partier försvann i jordskalvet efter mutskandalen Tangentopoli på 90-talet klev entreprenören själv in i politiken och plockade upp de kristdemokratiska röster som blivit liggande.
De följande tjugo åren av italiensk historia sammanfattas i hans gestalt. Berlusconis otvivelaktiga karisma, plumpa komiska timing och bländvita leende är inbränt i landet. Och kanske i allas våra själar.
Parallellerna mellan Trump och Berlusconi är naturligtvis inte exakta, men nog skriande för att ha pekats ut oändligt antal gånger. Och när administratören för @CrazyItalianPol gästade tidskriften ”Iconografies” podd framhöll han just Italiens roll som laboratorium. Under sin moderna historia har landet flera gånger fungerat som kanariefågel i den politiska gruvan. Om man vill veta vart den onda vinden blåser blickar man mot Il Belpaese.
Utöver Trump har många andra populistiska ledare sina rötter i samma slags skrikiga, sexualiserade medielandskap
Det var där fascismen först tog form, och även det demokratiska Italiens fragmenterade och instabila politiska klimat har på senare år spridit sig norrut. Bland annat till Storbritannien, som börjat byta premiärminister så ofta att det talas om ”italianisering”. Utöver Trump har många andra populistiska ledare – till exempel den argentinske tidigare tv-profilen Javier Milei (vars förfäder emigrerade från Italien) – sina rötter i samma slags skrikiga, sexualiserade medielandskap som Berlusconi härskade över.
Inte heller landet lagom går säkert. Eftersom det kulturella avståndet mellan Sverige och Italien – tyvärr! – är stort, kan man få för sig att kanariefågeln där borta inte angår oss. Svenskar tror ofta att de är unikt stabila och rationella. Alltså kan man i lugn och ro skrocka åt italienarna och deras tokigheter. Skrolla @CrazyItalianPol och känna sig sansad och duktig.
Sen tittar man upp på tv:n och får se Emil Persson spela upp en Pornhub-jingel för Jimmie Åkesson i ”Fördomsshowen” på bästa sändningstid. Då borde skrattet fastna i halsen.
Läs andra texter av Samuel Levander