Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Keir Starmer blev alldeles vit i ansiktet när han hörde frågan. Han visste förstås att den skulle komma. Det var alltså inte det som fick honom att blekna, utan den otäcka vetskapen att han skulle få betala ett högt pris hur han än svarade.
– De tillfångatog Maduro och angrep hans land. Fördömer du denna operation mot en suverän stat? undrade BBC Sundays Laura Kuenssberg.
Den brittiska premiärministern och före detta människorättsadvokaten skakade nervöst på huvudet.
– Vi har inte hela bilden klar för oss just nu. Det går så fort, vi måste pussla ihop den. Men jag kan vara helt tydlig med att Storbritannien inte var inblandat.
De europeiska ledarnas diplomati har länge varit på kollisionskurs med verkligheten.
De försiktiga, för att inte säga lama, reaktionerna på USA:s aktion i Venezuela är ett tecken på det. Som om inte det vore en självklarhet försäkrade exempelvis kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Frankrikes president Emmanuel Macron, liksom Starmer, sina medborgare och väljare att de ”mycket noga följer händelseförloppet” och betonade vikten av en övergång till en demokratisk regering. Donald Trumps imperialistiska uttalande om att USA ska styra Venezuela har de däremot på det stora hela förtigit.
Vad gömmer sig i den tystnaden? Pragmatism? Rädsla? Feghet?
Alltsammans, förmodligen.
För Storbritannien, vars premiärminister det gångna året gullat intensivt med Donald Trump, står mycket på spel. Bland annat ett teknikavtal i mångmiljardklassen, amerikanska tullar och så Trumps stämningsansökan mot BBC.
Men även för Downing Street fanns tydligen en gräns. Och den gränsen gick vid Grönland.
– Endast Grönland och Konungariket Danmark får besluta om Grönlands framtid, sade Keir Starmer i en intervju med BBC på måndagen.
På hemmaplan har premiärministern ofta pikats för sin hållningslöshet. Plötsligt valde han sida. Vad hans ord är värda i praktiken – alltså om Trump sin vana trogen gör verklighet av sitt hot – är det förstås ingen som vet. Ändå markerar de en vändpunkt.
Att Starmer bara några timmar efter att Trump upprepat att USA ”behöver” Grönland intygar att Storbritannien står bakom Danmark tyder på att polletten trillat ner. Det vill säga att han insett att svassandet i det långa loppet ändå inte tjänar något till och att ”en vän som mobbar inte längre är en vän”.
Frågan är om markeringen kommer att ge ringar på vattnet. För Donald Trump – som ser Europa som en ”kontinent i förfall” – spelar det mindre roll.
Men för oss allt ensammare européer är det fullkomligt avgörande med politiska ledare som vet att alliera sig med vänner.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Varför gör inte premiärministern som Hugh Grant?
