Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I Huset Windsor ser man gärna att besvärliga familjemedlemmar stannar utomlands.
Edward VIII som valde kärleken till en frånskild amerikanska framför plikten, abdikerade och orsakade en konstitutionell kris, levde återstoden av sitt liv i Frankrike. Buckingham Palace protesterade inte.
När prinsparet Harry och Meghan 2020 meddelade sin flytt till USA gjorde farmor drottning Elizabeth II ett ovanligt känslosamt uttalande där hon framhöll att hon ”fullt ut” stöttade Harrys och Meghans önskan att ”skapa sig ett nytt liv som en ung familj”.
Det är lätt att förstå. Att ha dem på andra sidan Atlanten var en god lösning, de bröt ju mot det brittiska kungahusets första budord: diskretion. Under åren i Storbritannien vänslades Harry och Meghan offentligt. Hon pratade i Vanity Fair om deras relation och vägrade hudfärgade strumpbyxor. Han kritiserade ursprungsfamiljen för våldsamhet, kyla och fördomsfullhet. Inte nog med det, deras känsla för stil och självsäkerhet gav dem en stjärnglans som drog till sig strålkastarljus och fick resten av familjen att framstå som stelbenta, urmodiga dockor.
Men förra veckan återvände de från sin självvalda exil. Kung Charles och kronprins William har inte kommenterat hemkomsten med ett knyst. Tids nog kommer de att tvingas göra det, men absolut inget tyder på att det blir välkomstfest. Prinsbröderna ska inte ha talat med varandra på flera år.
Harry och Meghan har bosatt sig någonstans i det pittoreska Cotswolds och barnen Archie och Lilibet börjar denna vecka i brittisk skola. I övrigt är arrangemanget och beslutet som sådant både överraskande och höljt i hysch-hysch.
– För tillfället kan jag inte föreställa mig en värld där jag skulle ta med min fru och mina barn tillbaka till Storbritannien, sade prins Harry till BBC för drygt ett år sedan.
Frågetecknen är många. Vad har förändrats sedan i fjol? Planerar de att återuppta sina kungliga åtaganden och försonas med familjen? Eller kommer de – till storebror kronprins Williams fasa – att försöka driva ett eget, konkurrerande hov? Framför allt undrar man: Varifrån får de alla pengar?
Paret har visserligen gjort stora vinster på att sälja en välkurerad version av sin vardag till Netflix och på att kränga marmelad och doftljus. Men apanaget är trots allt indraget och utgifterna pyramidala.
Tidningen The Times uppskattar att deras mansion i Montecito, Kalifornien, kostar motsvarande sex miljoner svenska kronor per år. Utöver den okända hyran i Cotswolds äger de ett hus i Portugal och måste själva stå för kostnader för privatskolor, privatplan och säkerhet. Som lök på laxen förlorade prins Harry nyligen en rättstvist mot Daily Mail – han har liknat brittisk tabloidpress vid en djävul – och måste nu, tillsammans med sex andra kändisar, betala publikationen 450 miljoner svenska kronor.
De djupare skälen till att de lämnat USA – särskilt allt som rör känslor och relationer – kan man bara spekulera om. En annan sak är säker.
Harry och Meghan bröt med monarkin, men deras offentliga och finansiella bärkraft är oupplösligt förknippad med den.
Att tillhöra kungafamiljen är så att säga deras mest värdefulla kulturella tillgång. Kungadömet Storbritannien förblir deras källåder. Härifrån hämtar de sin näring, sin berättelse, som de vårdar så ömt och kommersiellt.
Harry och Meghan må avsky pressen, hierarkierna, alla skrivna och oskrivna regler, men de behöver fortfarande den brittiska monarkin långt mer än monarkin behöver dem.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Meghan Markles marmeladmiljoner gör mig stum