Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Keir Starmer visste att Donald Trump skulle bomba Iran. Inte exakt när, eller hur, men att det skulle ske, det visste den brittiske premiärministern.
Den 11 februari inkom nämligen en amerikansk förfrågan om att låna brittiska militärbaser för en förestående attack mot Iran. Svaret blev nej.
Två och en halv vecka senare inledde USA och Israel flygangrepp mot Iran. Dagen efter talade Starmer till nationen. Han försäkrade att Storbritannien inte hade medverkat i bombningarna, men att USA nu gärna fick använda brittiska militärbaser i defensiva operationer och att även Storbritannien framgent skulle delta i sådana.
– Vad fick dig att ändra dig? undrade reportrarna.
Frågan underkändes.
– Vi har inte gjort någon u-sväng, det handlar om helt olika saker, sade en talesperson för premiärministern till Sky News.
Det kan den brittiska regeringen förstås hävda, men på andra sidan Atlanten har man en annan uppfattning.
I Donald Trumps ögon har Keir Starmer på ett par veckor gått från att vara en favoritallierad, som kommer med kungliga inbjudningskort, till en förrädare.
– Jag trodde aldrig att jag skulle få se något sådant här från Storbritannien. Det är inte Winston Churchill vi har att göra med, pikade han Starmer under en pressträff i Vita huset.
När premiärministern senare meddelade att Storbritannien skickar helikoptrar och hangarfartyg till Medelhavet kunde det göra detsamma. För sent, tyckte den förorättade presidenten.
– Vi behöver inte folk som går med i krig efter att vi redan har vunnit.
Starmers tid som Trumpviskare är alltså förbi. Många undrar om även den speciella relationen mellan Storbritannien och USA är över. Det går inte att säga säkert än. Nog har den fått sig en törn, men det rör sig – som tur är – inte om någon personlig relation, utan om en relation betingad av historiska, ekonomiska och kulturella band.
I söndags talade Starmer och Trump i telefon. Samtalet avslutades inte med några ömhetsbetygelser, men inte heller någon ny osämja. Premiärministern fortsätter göra vad han kan för att gjuta olja på vågorna.
– Nu måste vi komma samman som nation, stå bakom våra principer och våra värderingar, sade han på måndagen.
Problemet är att det inte finns någon enighet om vad dessa principer och värderingar faktiskt består av.
Den brittiska högern anser att det är Storbritanniens moraliska skyldighet att visa stöd för allierade makter. Vänstern å sin sida hävdar att det är en moralisk skyldighet att hålla sig utanför bombkrig.
Även inom Labourpartiet spretar det. Det måste vara särskilt plågsamt för Keir Starmer att också namnkunniga företrädare vänt sig bort från honom
– Vi borde ha stöttat Amerika från första början, sade Tony Blair på en privat tillställning arrangerad av magasinet Jewish News i helgen.
Men så för några dagar sedan publicerade The Spectator en granskning som ställde Starmers agerande de gångna veckorna på huvudet.
Anonyma regeringsröster berättar att premiärministern ville låta Trump använda brittiska militärbaser för att bomba Iran, men stoppades av sina egna. Ledaren för denna interna motståndsrörelse ska ha varit Ed Miliband, Storbritanniens minister för energisäkerhet, som för övrigt blockerade en brittisk aktion mot Syriens dåvarande president Bashar al-Assad 2013.
Hur dessa nya uppgifter tolkas landar i Vita huset är inte självklart.
Först tänker man att Trumps och Starmers relation nu kanske kan räddas ändå. Sedan slår det en att det kan bli precis tvärtom.
Att Keir Starmer inte fick igenom sin vilja i sitt eget kabinett visar ju att hans position är svag. Och är det något som Trump tycker nästan lika illa om som nej-sägare så är det klena ledare.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Plötsligt är Donald Trump jättearg på Keir Starmer
