Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ginger Spice visste precis vad hon gjorde när hon intog scenen på Brit Awards i London 1997. I ett stretchigt Union Jack-fodral, som inte lämnade mycket åt fantasin, stal hon showen från de andra kryddiga flickorna.
Det var ett otroligt plagg och som alla otroliga plagg var det mer än ett plagg.
Det var politik, nationalism, självdistans och sex samlat i en minikjol. Eller kjol? Det var en klänning eller snarare ett linne. Trosorna var väl synliga.
Nästan 20 år senare röstades Geri Halliwells outfit fram till Storbritanniens mest inspirerande modeögonblick. Att det byggde på kortkort är inte det minsta konstigt.
Det var den brittiska modeskaparen Mary Quant som, med hjälp av den brittiska modellen Twiggy, gjorde minikjolen till 60-talets mest ikoniska klädesplagg. Namnet hade hon lånat från sin Mini Cooper, en bil som hon tyckte utstrålade samma känsla. Till skillnad från senare under 1900-talet då blottade lår oftare tolkades som ett uttryck för sexuell tillgänglighet, kopplades minikjolen under 60-talet till kvinnlig frigörelse.
Kjollängder har aldrig varit bara en privatsak. För brittiska prinsessor och hertiginnor gäller till exempel att kjolens fåll måste nå knäets överkant. Det är en regel som Meghan Markle under sin tid i kungahuset inte fäste någon större vikt vid, till skvallerpressens stora förtjusning.
Även ekonomer har intresserat sig för kjolar. På tjugotalet presenterades hemline index, en teori som förklarar längden utifrån aktiekursen. När leverantörerna tar mer betalt för sina tyger, uppmuntras modeskapare att använda mindre material för att sänka produktionskostnaderna.
Resultatet: kjolar blir kortare i goda ekonomiska tider, som på 1920-talet, 1960-talet och runt millennieskiftet, och längre i lågkonjunktur.
Teorin är inte helt vattentät. Åtminstone inte ur brittiskt perspektiv.
Storbritanniens ekonomi är på dekis. Statsskulden är hög, medan tillväxten är låg, liksom hushållens köpkraft. Men den mäktiga minikjolen är tillbaka! Brittiska Vogue talar om en minikjolsfeber.
Det kanske stämmer ur ett modeperspektiv. Fast i en bredare brittisk kontext har den kortkorta kjolen aldrig varit riktigt ute. Tvärtom har den varit helt central i gatubilden under årtionden.
Alla som gått ut en kväll i Manchester, Birmingham eller Cardiff vet det. Brittiska kvinnor – och nu får ni verkligen ursäkta den grova generaliseringen – räds inte kylan. Minikjolen är och förblir partyplagget framför andra, oavsett innehåll och årstid. Man skulle nästan kunna kalla den för Storbritanniens nationaldräkt.
Något som talar för en sådan utnämning är de obligatoriska brittiska skoluniformerna. I dag kan tack och lov även flickor välja att stajla blazern med byxor. Men den plisserade svarta eller marinblå kjolen med tillhörande knästrumpor är fortfarande väldigt populär.
Att längden är en tvistefråga säger sig självt.
Nyligen tillbringade jag en kväll på en högstadieskola för flickor – könssegregerade skolor är fortfarande relativt vanliga – i norra London. Det var öppet hus och jag var där med en ung närstående. Vi visades runt av två skärpta 13-åringar. När de hade berättat allt om kemilektioner, teaterklasser och kvarsittningar frågade mitt sällskap en enda fråga: Vilka är reglerna kring skoluniformen?
Detta blev kvällens längsta samtal. Att pynta uniformen med ett par pins och bära små smycken var okej. Beträffande kjolen skulle den nå knäna.
– Men när ingen lärare är inom synhåll kavlar vi så klart upp den till låren, sade en av 13-åringarna.
Det var länge sedan jag kände mig så upprymd som efter detta möte.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Meghan Markles marmeladmiljoner gör mig stum
