Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sina himmelsblå ögon till trots fick han smeknamnet Bambi.
Han var ung, ivrig och till synes oförvitlig. Två trappsteg i taget studsade han upp till regeringsplanet, vände sig om och avfyrade ett avväpnande leende innan han försvann iväg på sina charmexpeditioner.
Mot slutet av premiärministerskapet var det tillmälet Bliar som gällde.
I en tredelad dokumentärserie som hade premiär på brittiska Channel 4 på tisdagen ställer Michael Waldman frågan: Vad för slags man är Tony Blair?
Det är en hopplös föresats. Särskilt eftersom huvudpersonen – som medverkar i dokumentären vid sidan av befläckade höjdare som Storbritanniens tidigare Washingtonsambassadör Peter Mandelson och USA:s före detta president Bill Clinton – saknar intresse för den sortens självrannsakan.
– Psykoanalys roar mig inte. Jag tycker att människor ägnar allt för mycket tid åt att analysera sig själva, svarar Blair till slut, efter ihärdiga försök att få honom att skärskåda de inre drivkrafterna.
På fyra timmar säger han nästan ingenting om sig själv, men är likväl magnetisk. Det är helt enkelt svårt att slita blicken från honom. Vad är det om inte karisma?
Under sina tio år som premiärminister förändrade han Storbritannien. Med långfredagsavtalet satte han punkt för den blodiga konflikten i Nordirland. Han öppnade för ett skotskt parlament och införde minimilöner. Men bedrifterna överskuggas av utrikespolitiken, närmare bestämt av Irak.
FN:s inspektörer fann inga massförstörelsevapen i landet. Men Blair var fast i tron att de existerade och beslutade att Storbritannien tillsammans med USA skulle invadera Irak som ett led i kriget mot terrorismen.
En miljon britter tog till gatorna i protest och kallade Blair för en lögnare.
Begripliga argument och konkreta skäl till invasionen lyckades han inte leverera den gången. Och inte nu heller. Det betyder inte att han omvärderat sitt beslut. I närmast profetisk stil talar han i dokumentären om en strid mot ondskan och en kamp för rättvisan.
– Det var det enda rätta att göra, säger han gång på gång.
I likhet med så många andra makthavare är han övertygad om att de egna bevekelsegrunderna är ädla. Invasionen av Irak var ett krig som skulle få slut på kriget, för att parafrasera ett bevingat citat av författaren HG Wells.
Som premiärminister var Tony Blair i högsta grad en framtidsman. Det är han förresten fortfarande, 72 år gammal.
Sedan 2026 driver han tankesmedjan och lobbyorganisationen Tony Blair Institute for Global Change. Den direkta makt som Downing Street medförde är förstås borta, men hans inflytande är likväl enormt. Institutet har över 900 anställda i 40 olika länder. Blair agerar numera rådgivare åt politiska och finansiella ledare i framför allt Mellanöstern. Och efter velande från Trumps sida har han – trots ett tidigare nej – fått en plats i Gazas tillfälliga fredsråd.
Han fortsätter att verka med den egna inre övertygelsen som rättesnöre.
George W Bush formulerade det träffande:
– Han behöver inga opinionsundersökningar eller fokusgrupper för att veta vad som är rätt.
Man skulle kunna kalla Tony Blair en politiker med ryggrad som står för sina handlingar.
Man skulle också kunna kalla honom en självrättfärdig man som inte lägger alltför stor vikt vid argument och bevis.
Läs mer:
Därför tror Trump att Tony Blair kan säkra freden i Gaza
