Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Nyheten kom i februari. Efter tolv böcker pausar Ulf Lundell sina ”Vardagar”.
Det är frestande att spekulera om kriser, privata eller kreativa. Fast det vore helt grundlöst, inte ens förläggaren påstår sig veta varför böckerna slutar komma.
Det enda man med säkerhet kan säga är att de sena dagböckerna fick många som tidigare avfärdat Lundell som en gnällig gubbe att börja tycka om honom. Cynikerna, och till dem måste författaren själv räknas, skulle möjligen hävda att det handlar mer om medlidande än om tillgivenhet.
Ulf Lundell lämnar – temporärt, hoppas jag för allt i världen – litteraturen som en ekonomiskt oberoende enstöring som uppmärksamt följer årstidernas växlingar och är missnöjd med sig själv och sin omvärld, särskilt kapitalismen och den fåniga tv-underhållningen. Men i ”Vardagar” träder han också fram som sårbar. En stäppvarg, alltså.
Nästan lika världsföraktande och motvalls var han när han 26 år ung äntrade den.
Det har gått 50 år sedan debutromanen ”Jack” kom ut och ingen kan säga att det känns som att den skrevs igår.
Bortsett från den senares många radbrytningar är ”Jack” till form och ton inte väsensskild från Lundells ”Vardagar”. Också den unge författaren skrev expansivt och upprepande, stilmässigt mycket långt ifrån förebilden Ernest Hemingway och hans isbergsteknik. Lundells litterära praktik var och är ett slags oversharing.
Tiden är sent 60-tal och Jack Råstedt vill inte bli stor. Han säger upp sig från sitt jobb som vaktmästare på Sophiahemmet och flyttar in i en kolonistuga utan rinnande vatten för att skriva och vara fri. Det är den första fartfyllda delen, den där Jack lämnar den utstakade livsbanan för eskapism, alkohol, sex och skapande i ett underskönt Sommarstockholm, som gjort romanen till en modern klassiker.
Det är den värd.
Inte för att den är tidlös, tvärtom. Romanens tema är mycket specifikt. ”Jack” handlar om ”ungdomen”, detta sociala fenomen som väl snarast får betraktas som en parentes i historien.
Jag var 16 år när jag läste boken första gången. Den drabbade mig som en romantisk fantasyroman.
Titelpersonen är en förvuxen gosse med kastrationsångest som diskuterar tjejers fysiska defekter med vännen Bart, fast egentligen längtar jättemycket efter kärlek, efter någon att ”totalisera mej inför”, som Jack själv formulerar det i ett klarsynt ögonblick. En kvinna, tänker han. En mor, tänker väl jungianen.
Hans ungdom är ett stort nej till föräldragenerationens levnadssätt.
Han säger nej till utbildning, nej till långvariga relationer, nej till fasta anställningar, till karriärism och ordning och reda! Ja, han inte bara säger nej, han lever ut sitt trots också, utan vidare tanke på att han skulle kunna falla igenom totalt. En sådan tillförsikt hade jag som 16-åring varken erfarit själv eller sett prov på hos jämnåriga. Det var en litterär resa in i en exotisk värld.
Man skulle kunna kalla ”Jack” för en roman om mod och oberoende. Man skulle också kunna kalla den för en roman om trygghet.
Lättsinnet och ansvarsfriheten som Jack Råstedt förknippar med ”ungdomen” förutsätter att välfärden och framtidstron kommer att bestå. Han är med andra ord i högsta grad en 40-talist. Med unga i dag – som gärna skulle leva som sina föräldrar, om de bara hade råd – har han lite gemensamt.
Ulf Lundell var helt från början fenomenal på att fånga tiden i flykten. Men det är svårt att åldras, särskilt för trotsiga gossar.
Grattis Jack!
Läs fler texter av DN:s Sandra Stiskalo här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
