Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Innanför baren finns en loungedel med låga bord och runda bulliga möbler klädda i röd sammet. En koncentrerad dj står i ena kanten.
Baren ligger en trappa ned från restaurangen, där par äter franskt på en inglasad veranda.
Jag misstänker att källaren är skyddsrumssäker. Där är selleristänger, salami, gröna oliver och lagrad ost uppdukat på bardisken, och små fat med paprikakryddad olivolja och balsamico att doppa i.
Det är oljan och vinägern som är ursäkten för minipartyt. Värdinnan M driver vad hon kallar för en gastrogarderob i Kiev och nu har hon varit på en liten resa och vill visa upp vad hon hittat i södra Frankrike och norra Italien. Så skrev hon i alla fall i inbjudan.
Bartendern radar upp mörkrosa cocktails med vitt skum och peppriga svarta kärnor som man tydligen inte ska missa om man vill få rätt upplevelse. Alla människor bär svart och figursytt, polotröjor, klänningar.
Inte undertecknad. Vi är sena, fotografen och jag har kommit direkt från det så kallade fältet. Det kan vara flott – jag har rapporterat från Nobelbanketten – men verkligheten är oftare småskitig än elegant och vi dimper ned i sneakers, varm tröja, långbrallor och frisyrer med spår av blåst.
M hälsar oss med välkomnande värme. Hon är proffs och bra på att hålla masken (eller så hoppas hon på en artikel). Jag har tackat ja till hela källargrejen som ett sätt att underhålla kontakten med M, som ursprungligen handlar om en intervju som jag vill få till med en person vars ”kommunikation” hon sköter.
Men det har gått troll i intervjun, snubben har lovat men bokat av, skjutit upp, blivit sjuk och jag vet inte allt, men löftet består, tydligen. Under tiden har M bjudit in först till en arty festival och nu till … paprikaprovning, typ. Jag dyker upp för att inte bli bortglömd, och då får man ta att man är sjavigast på festen.
Journalister som kretsar, snokar och girigt och ouppfostrat kastar sig över sina (ibland kungliga) byten har jämförts med hyenor. Fast de flesta i skrået har ärligt talat rätt lite hyena i sig, mer av iller i så fall. Man ger sig inte, återkommer, ligger på och är en väg stängd provar man en annan. Man kan respektera alla upptänkliga yrkesetiska regler utan att acceptera mutor eller någonsin ta ett ”nej” på allvar.
I alla fall inte första gången.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om hur folk ju faktiskt kan vara något helt annat än de ser ut som.
