Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Bilen är trängre än vi trott, men okej då. Den är skinande blå och har plats för sju, i alla fall om de två allra längst bak viker ihop sina ben. Och eftersom fullvuxna barn och deras fullvuxna vänner i hjärtat är mer barn än vuxna trängs de hellre bara de får sitta tillsammans.
Det var så längesen.
Ursprungspriset är lågt när man hyr bil i USA men man ska inte låta sig luras. Lägger man på full försäkring skuttar priset upp till mer än det dubbla. Men skadekostnadsreducering är som ett paraply: onödigt bara om man har det.
Detta moment 22 är inget att grubbla över.
Amerikanerna pratar om körning i tid, inte i avstånd, och det sägs att det tar åtta timmar upp till Boston, kanske nio om man pausar. Inte för att de själva skulle göra det, för dem är varje bensträckare ett misslyckande. Ingen etapp är för lång för deras trafiksäkerhet.
Tur man har försäkring.
Men om SJ brukar lägga in banarbeten sommartid har USA valt att reparera vägarna. De filer som är öppna är fullproppade, igenköade.
Jag tänker på den gång jag kraschade på motorvägen i höjd med Baltimore, men säger ingenting. Håller avstånd.
Vi skjuter upp lunchen men kapitulerar och stannar till slut vid en rastplats där ett dussin snabbmatsställen delar en jättelokal. En beställer en jätteportion orange friterad kyckling. En annan blir besviken på sin skinkmacka. En liten cappuccino med trippel styrka kostar åttio spänn, men jag vet av egen erfarenhet att det blir billigare med en bra kopp kaffe än två dåliga, vilket blir följden om man först väljer en som inte stillar behovet.
På rad två och tre i bilen byter de snällt plats med varandra, så att allas ben får knöcklas ihop lika länge. De bråkar inte ens, de har nog längtat efter varann.
Framåt sjutiden sätter vi på sportradion, amrisarna försäkrar att det är okej att höra ett referat på svenska, de är ändå inte hyperintresserade av matchen och passar på att slumra.
Jag kör och kör. Vi stannar igen, tankar, kissar, köper läsk. Jag tänker på den gång jag kraschade på motorvägen i höjd med Baltimore, men säger ingenting. Håller avstånd.
När det efter tio timmar fortfarande är två timmar kvar och kolsvart ute höjer vi volymen, blues och schlager och italiensk smörpop utan skämskudde. Ingen vågar somna för att de är så rädda att jag ska göra det, men jag är morsk och säger vad jag brukar säga, att jag är starkare än jag ser ut och alltid är på topp.
Läs mer:
Sannas förra kåseri: Jag delar sovkupé med ett proffs och en nybörjare
Sanna-klassikern (2024): Vi har inte plats för sågspån och 105 liter vatten
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
