Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
En nyckfull tid är det sannerligen, omöjligt att veta vart det vi kallat ordning är på väg. Den kanske inte var så prydlig alltid, men vi hade vant oss.
Så med ett rörigt yttre får man vända sig inåt för stabilitet. Det kan kännas ovant, för oftast är det tvärtom: när det snurrar i skallen brukar yttervärlden vara trösterik, med sin fasta existens. Ett träd med stark stam och hög krona att luta sig mot.
Nu är det i stället känslorna som är konstanta. Man glömmer det ibland men folk har varit ungefär likadana i tusentals år. Sammantaget är människan betydligt mer stabil än till exempel de transatlantiska relationerna.
Jag menar, orsakerna kan variera, men inte själva känslan. Känslan av skam är likadan, även om vad man skäms över inte är det. Att en del inte har någon skam alls i kroppen är bara en annan konstant.
Och en man som svettades i våndor till exempel år 1647, måste antas ha ungefär samma känsloupplevelse som en ångestfylld man med svettpärlor i pannan exempelvis förra veckan.
Herregud hon kan inte sluta le och hon har aldrig, aldrig känt såhär.
Fråga vem som helst som varit bedövande nykär, då vet man vet hur fånigt en förälskad beter sig. Jag vet en i Kiev, herregud hon kan inte sluta le och hon har aldrig, aldrig känt såhär.
Vore det inte för känslorna skulle den odödliga konsten varit glömd och begravd för längesen. Därför är det lite underligt att det enda vi kan veta något om, nämligen hur det känns, ofta verkar bortprioriterat av många som försöker förklara vår militära tid.
Det finns undantag förstås, en forskare jag pratar med och som ägnat hela sitt professionella liv åt internationell säkerhetspolitik har på sistone styrt om sin nyfikenhet och lägger nu mer krut på att studera psykologi än politisk strategi. Noga taget är det i princip samma sak.
Flera av vår tids mest tongivande karaktärer, som tagna ur en pjäs från 1600-talet, berättar öppet att deras geopolitiska behov är känslomässigt motiverade.
”Vi behöver äga Grönland”, sade Donald Trump, ”för det är vad jag känner är psykologiskt nödvändigt.” Det påminner om en göteborgare jag känner som när hon var väldigt ung tog ett lite för stort lån för att köpa en stereo. När hon skulle förklara varför hon kunde göra något så korkat som att låna för konsumtion utbrast hon, förbluffad över att frågan alls ställts: ”Jag behövde den!”
Känslorna är desamma, situationen varierar. Så lyssnar man inåt, kan det kännas som om och världen tar fastare form.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om att klara vintern i Kiev med utomhusbad och nya tesorter.
