Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Mod smittar, glöm inte det. Rebecca Hamilton, professor i juridik vid American University i Washington, betonade varje ord när jag intervjuade henne tidigare i januari. Hon talade om Trumpadministrationens avfärdande av internationell rätt, eller folkrätten, och hur det nya USA kan bemötas.
Hon uppmanade omvärldens ledare att visa var de stod.
Ett par veckor senare tycks något ha hänt. Med det världsekonomiska forumet i Davos var det som om Europas politiker fick självförtroende. Gnistan tändes möjligen av den kanadensiska premiärministerns retoriskt skickliga tal. Akta er, varnade han: Om ni inte sitter vid bordet, står ni på menyn.
I USA har dödsskjutningarna i Minneapolis fått fler att öppet gå emot administrationen, även bland folkvalda republikaner. I Minnesota har Chris Madel lagt ned sin kampanj för guvernörsposten och lämnat partiet.
En avgörande skillnad mellan Trumps mandatperioder är att han nu sett till att omge sig med lojalister. Men inte ens en amerikansk president kan styra alla, ens om han lyckas centralisera makten.
Trumps radikala politik hade varit omöjlig att genomföra om den inte så lätt släppts fram i USA, och då inte i första hand av presidentens närmaste – utan också av andra inflytelserika individer. Inom partiet, rättsväsendet, myndigheterna, näringslivet, militären har många legat lågt, anpassat sig. Följsamhet är lättare än protest, priset för det senare kan bli högt.
Också internationellt har de flesta ledare länge förhållit sig avvaktande, tassande runt Trump. Men först när också de som tar stor, reell risk – politiskt, socialt eller ekonomiskt – går emot en ledare eller ett system skiftar balansen. Bara då når motståndet kritisk massa.
Det är ännu tidigt i den processen – men mod smittar, som professorn sade.
Trumps radikala politik hade varit omöjlig att genomföra om den inte så lätt släppts fram i USA
Medan européerna rätar på ryggen gentemot USA, lade Ukrainas president Zelenskyj i Davos skuld också på Europa för världsordningens skifte, bort från folkrätten. Inte för att Europa länge duckade för Trump, utan för att de låter den ryska presidenten hållas. Zelenskyj är upprörd över att EU och Nato inte sätter mer på spel. För honom är det solklart att utgången av kriget är synonym med hela Europas framtid.
Kanske nåddes Europas gräns gentemot Vita huset med hotet mot Grönland; den inrikespolitiska gränsen i USA med ICE-agenternas attityder. I Ukraina tycker många att Putin visat prov på tillräckligt många ”Grönland” och ”Minneapolis” för att motivera Europa att öka insatserna. Även om situationerna skiljer sig och liknelsen haltar kan den ha något tänkvärt i sig, för Ukrainas allierade.
Läs mer:
Barnen i Butja lever med minnena av den ryska ockupationen
