Utställning
”Subterranean hunger”
Sara-Vide Ericson
Norrköpings konstmuseum. Visas t o m 1/11
Sara-Vide Ericson växte upp i Hälsingland, som hon lämnade för utbildning på bland annat Kungliga konsthögskolan i Stockholm 2004-2009. Men efter ett drygt decennium flyttade hon hem till barndomens landskap, numera bosatt i byn Älvkarhed, ett par mil från Bollnäs, med man, barn, häst, hund och katter.
Hon gjorde precis som våra mest älskade nationalromantiska målare vid förra sekelskiftet, däribland Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Wilhelmson och Otto Hesselbom. Industrialismens framfart fick dem att återvända till sina hembygder för att föreviga den säregna nordiska naturen och folkkulturen.
Därmed inte sagt att Sara-Vide Ericson är en nationalromantisk konstnär för vår tid. Hennes landskapsmåleri är fast förankrat i Hälsinglands mjukt böljande landskap med skogar, sjöar, myrar och dalgångar – men skildrar aldrig naturen när den är som mest förtrollande. Tvärtom. Detsamma gäller hennes djuriska och allt annat än insmickrande iscensättningar av sig själv.
Detta är uppenbart på Norrköpings konstmuseum, där hon har sin hittills största separatutställning; ”Subterranean hunger”. Den visades förra året på konsthallen Gammel strand i Köpenhamn men har nu utvidgats med sex målningar, samtidigt som verken grupperats i nya konstellationer och ljusförhållanden.
Som alltid har Sara-Vide Ericson engagerat sig i hängningen, rytmiskt varierad och stundtals experimentell. Flera verk står fritt på golvet med stöttor, som gestalter i rummet. ”Marshland elegy” saknar spännram och duken ligger i stället på golvet, så att vi får känslan av att trava runt i våtmarken – där flyttfåglar flockats och man riktigt känner lukten av den sumpiga jorden (precis som i Liljefors naturmåleri).
Dukarnas format är också högst varierande. Vissa monumentala som ”Subterranean conscious” (270 x 540 cm), baserat på ett barndomsminne ute på ett väldigt kalhygge. Andra närbilder som ”Meadow” (30 x 24 cm) – en annan av mina favoriter, där en riktig bålgeting sitter fast i färgen. Ericson blandar också rena naturbilder med mer dramatiska och symboliska gestaltningar där hon lever ut sitt inre, själsliga landskap i en trygg yttre miljö.
Det är en sällsynt skicklig rumslig orkestrering, där Sara-Vide Ericsons redan hyllade måleri når nya höjder. På pressvisningen verbaliserade konstnären sin närkontakt med naturen, en intuitiv process där hon måste ”trycka” sig emot sina konstnärliga jaktmarker. Inte tänka utan taktilt känna och erfara världen, för att förstå den och sig själv. Vara öppen, naken och närvarande, så att måleriet känns sant.
I flera målningar har hon också blandat oljefärgen med marmorpulver, sediment, aska och växtdelar (likt Anselm Kiefer). Därtill bäddat in sin egen gestalt i skog och mark, behagfullt liggandes på ett snötäcke som i ”Soul print” eller omsluten av vissen vass som i ”Sitting duck” – där den röda fleecetröjan är ett skydd i jakttider, medan titeln indikerar en måltavla.
Jag sugs in i detta motsägelsefulla och kroppsliga måleri som är så fysiskt rått – närmast en våldsam akt, men ändå paradoxalt vackert i sin ärlighet.
Nära inpå dukarna syns koreografin, den fysiska rörelsen, där hon spritsat, slevat och murat på färg i tjocka lager. Det ger målningarna relief, som ett landskap i sig. Allra mest i den fantastiskt fina ”Heartwood nation”, där den förtorkade veden närmast skulpterats i färg. I andra dukar är de murriga sand- och jordfärgerna uppbyggda av mer färgstarka stråk av lila, orange, rött och gult.
I utställningens titel ”Subterranean hunger” adresserar hon en drift, ett underjordiskt begär. Järven blir här en sinnebild för denna glupska hunger, då hon i flera bilder ikläder sig betecknande attribut som vilddjurets långa, vassa klor.
Men som sagt undviker hon att skildra naturen i sin fagraste skepnad och söker sig konsekvent till brytningstider, övergången mellan vinter och vår eller höst och vinter med snöslask, geggig jord och nedbruten växtlighet. Det är då naturens ”exoskelett” syns som tydligast och transformationen mellan olika tillstånd, förvandlingen, kan anas som ett tryck underifrån.
Konstnären lyckas även skapa dialog mellan verken, exempelvis med formmässiga likheter mellan en död ekorre och kroppens vridna position i ”Soul print”. I mörklagda galleri 5 med punktbelysta målningar uppstår i stället en sakral stämning. Här är huvudverket den storslagna ”Gravity” (ägd av Ståhl collection i Norrköping, också mer än väl värt ett besök).
I denna vy syns höga träd rasa ner för en slänt och speglas i vattnet nedanför, i naturens eviga kretslopp med död och återfödelse. Motivet hakar känslomässigt i serien ”Commitment” och i två versioner av ”The empty form goes all the way to heaven”.
Här får jag även syn på hur ambivalent konstnären är i sin androgyna kroppsliga framställning, så pass att min första tanke är att hon haft en manlig modell till gestalten som ligger på en hård sängbotten med bara ben och suspensoar.
Vad denna lek med könstillhörighet konkret betyder är oviktigt men för det mesta konstnärligt fruktbart. Min enda invändning är att hon i några iscensättningar av sig själv blir väl teatral och måleriet mindre formfast.
Men allt som allt lägger Sara-Vide Ericson till ytterligare lager i sitt mångbottnade måleri. ”Subterranean hunger” är en storartad utställning och så här långt årets bästa konstupplevelse.
Läs mer: ”Vissa målningar ska vara larger than life”
Läs mer om konst på dn.se
