Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
I sommar far vi fram och åter över Nämdöfjärden med Waxholm I, ett bastant, fult och stabbigt fartyg som inte har mycket gemensamt med föregångaren Waxholm I som var en Waxholmsbåt så stilren och klassisk att den fick sig en egen visa.
”Men ändå lätt, jag har insett, att Waxholm Ettan är numro ett”, sjöng komikern Fridolf Rhudin i filmen ”Pojkarna på Storholmen” 1932.
Men även fula båtar tar oss människor ut i skärgården. Och i skärgården ska det fiskas. Svärsonen hade förärat oss en splitter ny mörtstuga.
Mörtstuga är en felöversatt norsk mörtstue. Norska ordet stue betyder sal eller rum, och mörtstue är alltså mörtsal eller mörtrum, där mörtar ska finna sin trevnad.
Att mörtar finns överallt framgick också i låten om Waxholm Ettan: ”På oceanerna har jag seglat bland hajar och mört / och de stoltaste skepp har jag fört.”
Rimmen på mört gick från klarhet till klarhet: ”På Fujiyama bland körsbär jag geishor förfört / och med små sjöjungfrur jag har bedrivit min flirt.” Alltså flört.
Nu inför nationaldagen skvalpade vikens vatten i svenska flaggans färger. Blå bölja och gula tallpollen.
Mörtstugan sänktes högtidligt ner i vätan. Barnbarnen hoppade efter i Östersjöns tiogradiga vatten. De kom upp blåfrusna och vittjade mörtstugan.
Där plaskade två små beniga abborrar omkring. De fick återvända till djupet i hopp om att de äter upp sig till midsommar.
Några pigga mörtar, norska eller svenska, såg vi inte röken av. Och inga taskmörtar heller, som dryga dumskallar kallades på gamla Waxholm Ettans tid.
Att fånga fisk i en bur är en sak, att plocka ut den ur buren en annan. Små abborrar sticks när man försöker greppa dem, de sprätter och glider snabbt som blixten ur greppet.
Dessutom är en mjärde utformad så att man inte utan vidare ska kunna plocka fiskar ur den. Fiskarna ska kunna simma in men inte ut.
På samma sätt som att knubbiga Waxholm I slukar mörkt med passagerare som sedan trängs med varandra i fören för att först komma av.
Vad vi kan lära oss av detta är väl möjligen att tiden går och att ångbåtsromantiken hjälpligt består.
Läs mer:
Sävermans förra kåseri: Norrmän vill vara norska – men svenskar osvenska
Säverman-klassikern: Vin, kvinnor och sånt (2025)
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
