Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Efter en överlastad julafton lyfte vi på juldagen förra året och landade på annandagen i Mexico City.
Vi åkte minibuss genom halva Mexiko till en stad och ett bröllop som skulle pågå i dagarna tre.
Det började på en borggård i ett minglande vimmel av gäster och folkligt uniformerade musiker som trakterade gitarrer, fioler, trumpeter och harpa, en mexikansk klangvärld som angav tonen för resten av kalaset.
Vad visste vi om Mexiko utom att de ropar Caramba, har stora hattar och härjas av våld, mord och korruption?
I Sverige sattes Mexiko på kartan av komikern Thor Modéen år 1937 i filmen ”Pensionat Paradiset”:
”Jag är en äkta mexikanare, jag älskar kvinnor och handgemäng…”
I gamla westernfilmer förekom festliga mexare som somnat med hatten neddragen över ansiktet. Resten vi visste om Mexiko hade vi lärt oss av Kalle Anka.
Väl där var gränderna trånga med småbutiker fyllda av skelett och döskallar. Människorna var många, högst vardagliga och mycket vänliga.
Man kommer inte långt med att säga ”Buenos dias”, le och be om ursäkt, men det räcker för en dag eller två.
Gifte sig gjorde en yngre släkting, en grabb från fjärran Barkarby som alltid hållit på AIK, äger en sittplatsbänk från gamla Råsundastadion och nu träffat en äkta mexikanska vars systrar och mostrar såg till att festen funkade. En serverade sällskapet frukost under lummiga träd, en annan var professionell bröllopsarrangör som tänkte på allt.
Det var tequila i varje glas. Saft pressades ur sockerrör till drinkar. En helkokt gris puttrade i en grymt stor gryta. Korgar bars in med grön avokado i fin kontrast till beiga gardiner och knallröda dukar på bord som dignade av mat.
Brudparet strålade. Brudgummens svenska systrar höll tal, ett exotiskt inslag, annars bröllopstalar man inte i Mexiko.
Vi dansade halva natten, fortsatte dan därpå. Mer mat, mer tequila och dans. I tur och ordning fick vi styra ut oss till tjur och rusa mot ett rött skynke under sällskapets jubel.
Ändå hörde vi ingen som ropade Caramba, men det kan ju bero på att vi hör dåligt.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om en två minuter lång film som fascinerade en hel herrklubb.
